Bakom kameran på Spectre

21 November 2015 | 20:00

Så skapades den långa inledningsscenen i "Spectre"

Plus: ryktet om filmens död är överdrivet, säger filmfotografen Hoyte van Hoytema.

Svensk-holländske filmfotografen Hoyte van Hoytema började sin karriär med SVT-serier och komedin ”Pistvakt”. Han blev internationellt uppmärksammad efter ”Låt den rätte komma in”, och får nu välja och vraka mellan storfilmerna. Efter Christopher Nolans ”Interstellar” hoppade han på sin kanske största utmaning - Bondfilmen ”Spectre”. 

Som filmfotograf, hur får du nya uppdrag? Finns det något som motsvarar skådespelarnas auditions?

- Till viss del. Regissören får vid något tillfälle bekanta sig med ditt arbete och vill träffas. Man möter regissören för ett samtal, och antingen klickar man eller inte. Det börjar oftast med att regissören får se ditt arbete någon annanstans. Sedan är det viktigt att man får en bra kemi och relation ihop. Man sitter runt ett bord och snackar, och bestämmer sig för att arbeta ihop.

Pratade ni några idéer för Bond redan vid ert första möte?

- Nej, det första mötet är ganska öppet och handlar sällan om projektet. Man pratar mer om ens smak och hur man är som person. Det handlar om att se hur man kommunicerar, då man ska spendera mycket tid ihop. Det gäller att fotografen och regissören är bekväma med varandra. Viktigare än idéerna man kommer med från början.

Med Bond som är en sådan stor franchise, hur mycket utrymme finns det för dig att vara kreativ och bidra med något eget?

- Jag tycker det finns gott om utrymme för kreativitet, ärligt talat ser jag inte det som så annorlunda mot någon annan film jag har gjort. Allt börjar hos regissören. Sam kommer från arthouse-bakgrund och även när han gör Bond så förlorar han inte sig själv som auteur. Det gäller mig också som fotograf. Det är inte så annorlunda, förutom att Bondfilmerna har en gigantisk skala. Allt man har gjort förut blir mycket större. Producenterna, Michael (G. Wilson) och Barbara (Broccoli) var väldigt öppna för vår input och intresserade av att göra en film som står på egna ben, med ett eget unikt språk.

Jag älskar den långa tagningen i början på filmen. Var det din idé?

- Idéer som denna kommer inte genom att någon kastar ut den, och så genomför man den. Alla idéer kommer ur en lång process där vi spånar om hur vi ska göra saker. Sam ville alltid inleda filmen med en lång tagning för att dra oss in i De dödas dag. Han ville uppleva atmosfären i realtid, utan klipp. Så började det. Scenen förändrades såklart med tiden, man börjar leta inspelningsplatser och man blir inspirerad till andra saker. Med tiden utvecklades den till vad den är nu. Men den är väldigt utmanande tekniskt. Det är inte bara att skriva ner en idé och börja jobba, det är ett pussel.



Den inledande scenen som följer James Bond från festfyllda gator in i ett hotell och upp på taken, spelades in i sex olika miljöer, både på plats i Mexiko och i studion i England. Industrial Light & Magic såg till att klippa ihop den till vad som verkar vara en enda oavbruten tagning på över fem minuter. 

- Det finns så många olika element som var tvungna att matcha, och de spelades in på olika platser och vid olika tillfällen. Vi spenderade två veckor i Mexico City där vi filmade så mycket vi kunde. Vi fick också komplettera mycket i Pinewood Studios, säger van Hoytema.

Ni spelade in på film, inte digitalt?

- Ja, nästan allt är inspelat på 35 mm film. Det börjar komma tillbaka nu. För ett tag sen hajpade många upp video, så att alla började filma på video. Men förra året, när jag filmade i Pinewood, så spelade man in ”Star Wars”, ”Mission: Impossible” och ”Spectre” och flera andra filmer, samtliga på film. Så jag tror att det blir allt vanligare igen. Folk börjar inse att ingenting kan mäta sig med film.

Vad föredrar du?

- Jag föredrar film med milslängder! De flesta fotografer som får välja föredrar det. Det är mycket vackrare. Jag tror också att informationen som film kan fånga, och upplösningen, fortfarande överträffar digital video. 

Så filmen är inte på väg att dö ut?

- Folk har sagt det i åratal nu, men det tror jag är ett rykte som branschen själva sprider. Kanske folk som har ett finansiellt intresse i att promota video. Men se på Tarantino, Spielberg eller Christopher Nolan, alla de säger ”vänta lite, vi håller på att kasta bort något underbart här”. Paul Thomas Anderson och Sam Mendes, alla väljer de film. Det är inte av snobberi, det är tack vare kvaliteten. 



Du har jobbat med flera storfilmer nu. Vad hade ”Spectre” för utmaningar åt dig?

- Allt är nytt för mig, jag väljer alltid filmer som kommer med en teknisk och berättarmässig utmaning. Varje dag på Bond fick jag göra något som jag aldrig hade gjort förut. Jag älskar det, att få förnya sig själv och komma på idéer som aldrig hade gjorts. Det i sig är en stor utmaning. Och att sedan designa stuntscenerna eller komma på hur de ska se ut, man är inte 100 procent säker men man har vissa idéer, och man tar utmaningen. Varje dag kom med en ny utmaning.

Fotot i ”Spectre” verkar inspirerat av gamla noir-filmer och Bondfilmer från förr. 

- Det var viktigt för mig och även för Sam att den här Bondfilmen skulle kännas mer… gammalmodig, så att säga. Inte retro, men som en homage till Bonds långa historia. Vi försökte att ta med lite av det i den här filmen. Det är en delikat balans, man vill inte att publiken ska se filmen som en ironisk tillbakablick, man vill ändå skapa ett universum som står på egna ben. Men vi ville att Bonds historia skulle lysa igenom rent visuellt, så visst finns det något där. Vi ville att ”Spectre” skulle kännas tidlös, romantisk och samtidigt storslagen, som en Tintin-historia. Som de gamla Bondfilmerna. Exotiska miljöer, återbesöka gamla miljöer på ett sätt. Filmen är omringad av historia och romantik.

Var du ett Bondfan sen tidigare?

- Vem är inte ett fan? Alla har en relation till Bond, oavsett om de gillar filmerna eller inte, alla har sett dem. Alla har minnen från första gången de såg en Bondfilm, eller när de hatade en Bondfilm, eller när de verkligen gillade en. Det är det roliga med den här filmserien! Folk har sina olika relationer till de här filmerna, även jag. 



Vad är det för utmaningar du söker i dina filmer? Finns det något särskilt du vill göra?

- Jag söker alltid efter något som jag inte har gjort förut. Vad det än är. Det kan vara romantik, det kan vara skräck, det kan vara en smal film eller en riktigt stor film. En Bondfilm är ju något enormt, så en utmaning för mig nu skulle vara att få jobba på en riktigt liten film. Något konstnärligt. Man vet inte riktigt förrän man får ett manus som man verkligen gillar, och hjärnan sätter igång att arbeta. Jag är öppen för allt.

Jag kan tänka mig att du, som filmfotograf, inte riktigt kan stänga av det tänket när du själv ser på film?

- Självklart är det så. Jag älskar att titta på ljuset, och jag tycker att det visuella språket är så mycket av vad film handlar om. Man sätter folk i ett mörkt rum där allt de får uppleva är ljus och ljud. Ljuset och fotot är så viktigt för hur vi upplever en film. Det sätter oss i rätt stämning, det sätter rytmen, så ja - det är något jag studerar hela tiden. För att lära sig att manipulera måste man veta hur man blir manipulerad. Men undrar du kanske om jag blir manipulerad så som en vanlig biobesökare? Absolut, jag kan njuta av en bra historia och en bra film. Jag älskar det. På många olika nivåer. Och det är lätt att låta sig svepas med.

Ser du några vanliga fel som filmer gör, som vi andra kanske inte märker?

- Visst händer det, misstag är misstag. Man kan se när folk lyckas eller misslyckas i vad de försöker göra. Det kan också vara så att ett stativ står i bild eller liknande missar, det är inte det jag talar om, men kanske otillräckligt historieberättande. Det är jag känslig mot. Även när folk försöker manipulera en på ett klumpigt sätt. Som filmfotograf märker man det ganska snabbt, även när publiken kanske inte gör det. 



Hur var det för dig att se ”Låt den rätte komma in” i en engelsk remake?

- ”Let Me In” gjordes väldigt nära inpå vår film. Det är svårt att se en remake på sin egna film så kort efter. Det finns inte så mycket att säga om den. De gjorde ett bra jobb, tyckte jag, men samtidigt tog de mycket av vad vi hade gjort. Vi kom upp med idéer och vi löste problem, och att se det användas någon annanstans… Det är en utmaning. 

Vet du redan nu vad ditt nästa projekt blir?

- Ja, jag har något på gång nu, men jag kan inte berätta vad det är. 

Idag bor du i Los Angeles. Tror du att det blir mer svenska filmer för dig?

- Vid något tillfälle skulle jag gärna göra det. Jag älskar Sverige och det svenska folket, jag älskar att jobba där, och min familj är från Sverige. Så vid något tillfälle vill jag gärna filma där igen.