MZ möter Guillermo del Toro

26 Juli 2013 | 19:30

MovieZine möter Guillermo del Toro

Guillermo del Toro är en udda fågel i flocken av kostymer under biografbranschveckan CinemaCon på Caesars Palace i Las Vegas. Med sin rejäla kroppshydda, sitt skägg och huvtröja är han lätt att känna igen. Men inte har han något att skämmas för - ironiskt nog är han ju en av dem som betalar lönerna och kostymerna för hela presscirkusen här.

Den mexikanske filmskaparen bakom filmer som "Pans labyrint" och "Hellboy" är lika älskad av sina hängivna fans som respekterad inom industrin och själv finner jag det svårt att inte beundra hans raka "no bullshit"-attityd och stora passion för hantverket.

Jag får en pratstund med honom inför Warner Bros. presentation av hans nya megafilm "Pacific Rim", och hade det inte varit för att han strax skulle upp på scen och flirta med tusentals amerikanska biografägare och branschfigurer, så hade vi säkerligen kunnat fortsätta prata japanska monster och filmiska färgskalor i timmar.

Du är en väldigt flitig filmskapare men samtidigt har du inte regisserat en egen film på fem år! Hur har dessa fem år utanför registolen sett ut för dig som filmskapare?

- Jag spenderade två år i Nya Zeeland där jag förberedde "The Hobbit", sen kom jag tillbaka och la ett och ett halvt år på att preppa "Mountains of Madness" som sen inte blev av. Sen la jag tre år på att göra "Pacific Rim". Jag började preppa "The Hobbit" redan under postproduktionen av "Hellboy 2", så det är egentligen fem och ett halvt år sen jag sist regisserade en film.

Hur kändes det att komma tillbaka till registolen efter så lång tid?

- Det var fantastiskt och enkelt, väldigt enkelt. På ett märkligt sätt så hjälpte arbetet med förberedelserna inför "The Hobbit" och "Mountains of Madness" - två filmer som rent logistiskt var väldigt invecklade - mig att bli redo för att göra "Pacific Rim". Nu har jag verkligen lärt mig hantera de svåra logistiska och tekniska problemen som kommer med att göra den här sortens filmer.

Stämmer det att du avslutade "Pacific Rim" både före utsatt tid och under budget?

- Ja, ett antal miljoner under budget, faktiskt! Från början var jag färdig fyra dagar i förväg, men jag använde de fyra dagarna till att filma lite till, haha.

Så känner du nu att du skulle kunna klara av vilken produktion som helst, hur stor den än må vara?

- Rent tekniskt, storleksmässigt och logistiskt sett, ja. Men vilken film du än gör så kräver de alltid, rent konstnärligt sett, din hundraprocentiga närvaro. Det finns ingen produktion som man bara kan kliva in i utan ansträngning, varje film ställer olika krav på dig som regissör.

Du har sagt att produktionen av "Pacific Rim" varit den du trivts bäst med såhär långt i din karriär, varför?

- Det var första gången för mig som jag kunde se filmen gång efter gång utan att tröttna, även efter tre års arbete med den. Jag är ärligt talat helt förälskad i monstren och robotarna, jag älskar varje karaktär i filmen, jag älskar färgerna, texturerna, formerna och varje design vi har skapat. Jag skrattar fortfarande och blir upphetsad under filmens bästa partier och det händer väldigt sällan, efter tjugo år som regissör är det är första gången jag känner såhär!

När jag hör dig prata om dina filmer, vare sig det handlar om karaktärer, färgskalor eller fotot så får jag intrycket att du är en otroligt detaljorienterad filmskapare - vilket är imponerande, men känner du någonsin att det kan bli ett hinder för dig, att det kan vara svårt för dig att veta när det räcker?

- Nej, jag tror att du måste följa dina instinkter. När min magkänsla säger att det är dags att sluta och jag känner att jag arbetar med oviktiga detaljer så släpper jag det och går vidare. Men när mitt hjärta och min magkänsla säger att jag måste fortsätta så fortsätter jag. Efter tjugo år som filmskapare så börjar man lita på sina instinkter.

- Men "Pacific Rim" krävde att vi designade alltifrån de minsta detaljerna i en robots inanmäte till den yttre formen och silhuetten, och varje beslut vi tog var genomtänkt. Om det står "En film av" i förtexterna så ska det vara just det, inget annat! Du måste vara en del i varje beslut, varje detalj. Om du som filmskapare inte kan svara på varför något ser ut eller är på ett visst sätt i din film så förtjänar du inte att ha den titeln i förtexterna.

Jag pratade med Evan Schiff, din klippare på "Pans Labyrint" och "Hellboy" för några veckor sen och han sa att den regissör han jobbat med som varit mest delaktig i klippningsarbetet var du. Berätta hur du är i klipprummet?

- Som regissör kommer du till klipprummet tidigt på morgonen och om du har en bra relation med din klippare så stannar du hela dagen och klipper, flyttar, ändrar och testar nya saker. Klipprummet är platsen där filmer skapas, manuset och filmandet är mer som att skaffa sig en ritning för ett hus och samla ihop tegelstenar, fönster och dörrar medan själva huset byggs i klipprummet. Så det är verkligen där som regissören måste vara som mest inblandad, därför bor jag i princip i klipprummet. En sak jag också gör som inte är helt vanligt är att jag klipper lite varje dag under inspelningen så istället för att ta en paus under lunchen tar jag med mig min mat och äter lunch i klipprummet. Fyra veckor efter att filmen är färdiginspelad har jag redan klippt en första version, på så vis klipper jag färdigt negativen till filmer som inte är så tekniskt krävande på endast tolv veckor. Men jag gjorde en ändring så sent som igår i "Pacific Rim"...

Så den är inte färdig än?

- Om du frågar studion så är den färdig, eller de tror att den är det. Men regissören kommer att fortsätta att "fucka" med den.

I en intervju jag läste sa du att en vision och en ton är de två stora aspekterna en regissör kan bidra med i en film...

- Ja, det är de enda två saker som en regissör kan garantera att han eller hon kan bidra med - resten är lämnat år filmgudarna. Skådespelarna kan börja bråka med regissören, saker kan gå fel och folk kan bli galna så en ton och en vision eller ett visuellt universum är vad en regissör kan bidra med.

Så vilken ton och vision hade du i huvudet för "Pacific Rim"?

- Det innefattade allt! Jag visste att den var tvungen att vara min film, att den gjordes i en stil som jag hade skapat, jag ville bestämma hur färgpaletten skulle läggas och hur vissa färger skulle användas. Jag ville bestämma i vilka stunder som filmen skulle vara rolig, spännande och läskig samtidigt som jag försökte att undvika att tänka på andra liknande filmer och andra regissörer, jag tänkte bara: hur vill jag göra det här? Hur gör jag den här filmen till min egen? Och svaret på de frågorna är filmen.

- Jag kan prata med dig om färgerna eller texturerna i filmen i flera timmar, precis som när jag pratar med min art director eller min kostymör. Vi kan prata om tygerna i kostymerna i timmar om du vill. Jag kan prata om varför varje robot ser ut som just de gör, för det finns en historia bakom varje nyans och detalj. Jag arbetar som ett monster, och jag har arbetat i tre år med den här filmen så jag har mycket att säga om den här filmen..

Det tvivlar jag inte på. Speciellt när det kommer till färgerna va? Du är en man som vill hålla i din egen färgpalett, eller har jag fel?

- Nej, du har helt rätt. I mina ögon är en filmskapare delvis även en målerikonstnär, och en konstnär håller alltid i penseln själv. Just därför är det väldigt viktigt att en regissör har en väldigt nära relation med sin kameraman eftersom att de behöver kunna läsa varandras tankar, precis som de dubbla robotpiloterna i filmen.

På tal om piloterna som kontrollerar varsin hemisfär av hjärnan på robotarna. Hur funkar det där egentligen, är en snubbe kreativ medan den andre är bra på matte?

- Nej, de blir som en. Föreställ dig att du träffar en tjej som du gillar och kopplas samman med som i filmen. Hon hade kunnat känna av varje rätt beslut och varje misstag du gör, varken lögner eller sanningar hade behövts er emellan, för hon vet redan precis som du.

Känner du att det var svårt att behålla en ankring i känslor och story i en så storskalig film om enorma monster och robotar?

- Nej, ditt primära mål är att skapa en värld och en uppsättning karaktärer och de karaktärerna innefattar även robotarna och monstren. Så med andra ord skiljer jag dem inte ifrån de mänskliga karaktärerna. Om jag skött mitt jobb rätt kommer publiken att älska även monstren när de kommer ut ur biograferna.

Så när du utvecklade karaktärerna för "Pacific Rim" gjorde du ingen skillnad på de mänskliga karaktärerna och monstren eller robotarna?

- Nej, vi utvecklade dem precis som om de vore mänskliga karaktärer med tanken att de skulle finnas ett intelligent monster, ett brutalt, ett roligt osv. De behövde ha karaktärsdrag, de kunde inte bara vara... monster.

Hur mycket kände du att du ville hålla dig till klyschorna och strukturen från de klassiska Kaiju-filmerna som "Pacific Rim" är sprungen ur?

- Jag ville ha med några av de klassiska ögonblicken från Kaiju-mytologin i "Pacific Rim" som när man ser människor springa längs en gata med ett Kaiju-monster bakom den, ögonblicket när en Kaiju är lyft över huvudet och blir ivägkastad, mutilationen av ett monster eller när jetplanen attackerar det. Men samtidigt ville jag skapa något som både i ton och innehåll var annorlunda från vad folk sett tidigare. Jag ville inte att människor skulle se den filmen som jag såg som barn - jag ville att folk skulle få den upplevelsen jag haft som barn. Så filmen behövde vara mer modern, varierad och kreativ för att kunna bidra med något eget till genren som jag och många med mig älskar. Jag ville inte göra en fan-film, jag ville göra en film som ett fan men i första hand i egenskap av historieberättare. Jag hade ingen lust att göra filmen till en homage, jag ville att den skulle få vara sin egen varelse.

Kan du berätta lite om hur du tänkte kring kameraarbetet i "Pacific Rim"?

- När vi diskuterade kameraarbetet med ILM frågade vi oss hur vi kunde ha filmat detta i verkliga livet och föreställde oss påhittade helikoptrar och dollys. Jag ville inte ha de mest sofistikerade digitala bilderna som hade varit omöjliga att göra med en verklig kamera. Vanligtvis när en sån här stor film görs med CGI flyger "kameran" runt i massor av omöjliga vinklar men vi tog det ovanliga beslutet att hoppa mellan kamera A till B och sen tillbaka till A mitt i en fight så att folk skulle få känslan av att detta var filmat på riktigt, ett tänk som vanligtvis inte är del av CGI-språket.

- Vi skapade även ett vokabulär av misstag för kameran där vi slängde vatten på linsen och höll stora delar av Kaiju-monstren utanför bild. Vi gjorde exponeringsmisstag, en lins förfryser av kylan, en lins immar igen och en lins blir träffad av en sten, visserligen är det bara digitala linser men allt sånt bidrar till en känsla av imperfektion och närvaro. Filmen är fortfarande vacker men det är såna saker som kan göra den verklig.

Guillermo del Toros "Pacific Rim" får biopremiär 2 augusti.