"Jag måste vara sinnessjuk"

30 November 2011 | 22:01

"Jag måste vara sinnessjuk"

När Maryam Keshavarz långfilmsdebuterar, gör hon det med en smärtsamt ärlig, vacker och sorglig historia om lesbisk kärlek i ett land där det mesta vi tar som självklarhet är straffbart.

Vi träffade den orädda filmskaparen under hennes besök på Stockholms Filmfestival, där "Förbjuden kärlek" tävlade om Bronshästen. För övrigt sista anhalten på en världsomspännande festivalturné.

Hur har responsen varit för "Förbjuden kärlek"?

- Rätt otrolig måste jag säga, jag vann just First Film-priset i Rom. De bästa priserna är publikpriserna. Det häftiga är att vi har vunnit The Gay Audience Award, Arthouse-priset i Sundance, och också på Iranian Film Festival. Det är en väldigt ovanlig crossover för en film, att tilltala både homosexuella, arthouse-publiken och de som gillar iransk film.

Men din film har också orsakat bråk, hörde jag.

- Jag hade en utfrågning i Los Angeles direkt efter en visning. En kvinna ställde sig upp och började skrika: "Det är är skitsnack, så här är det inte alls i Iran! Dina historier stinker." Och en kille skrek tillbaka: "Vad snackar du om? Jag flyttade från Iran för tre månader sen, det här är det mest autentiska jag har sett!" Jag behövde inte ens säga ett ord. Men måste en film vara autentisk, och representera ett helt land? Det är en fråga som intresserar mig. 

Berätta om riskerna med ett sånt här projekt. 

- Herregud, från skrivandet till inspelningen, alltihop var en risk! Att skriva den blev svårt för att jag hade ett problem med självcensur. En stor del av min familj bor i Iran, och jag drog mig för att skriva filmen så som jag ville. Sakta men säkert lärde jag mig att övervinna det. När man väl skapat sina karaktärer så tvingar de en att berätta deras historia. De blir rätt krävande. När jag hittade skådespelarna pushade de mig och varandra också till att berätta det här så ärligt som möjligt. En del tycker att filmen är för vågad, vilket är intressant för det är den väl inte? Den är väldigt sensuell, men man ser inte mycket. För vissa är det dock för mycket. Jag ville berätta om tjejers hemliga liv, deras fantasier och sexuella begär. Det var skrämmande, för det finns väldigt få filmer som gjort det.

- Jag ville spela in filmen i Mellanöstern, så vi filmade i Libanon istället för Iran. Där mötte vi på många problem, men vi klarade det! Jag vet inte ens hur vi fick ut filmen ur landet för framkallning… Hela vägen stötte vi på motgångar. Tänk bara castingen… Vi letade efter två tjejer som var under arton, talade farsi och inte hade problem med nakenhet och sexscener. Inte på något sätt var det här en enkel film att spela in. Och mitt i inspelningen kom en jordbävning på 8.8… (skratt)

Trots alla hinder på vägen, vad drev dig till att berätta den här historien?

- Jag är väl sinnesrubbad (skratt). Jag försökte berätta något som var personligt för mig. Eftersom den här familjen bygger på folk jag känner, så blev det rätt angeläget. Året var 2007, vi hade Bush och Ahmadinejad, så du vet… Irans president och Amerikas president var psykopater. De var superkonservativa och förstörde världen med sin politik. Och de skapade en sorts paranoja i sina länder. Det planterade en tanke min hjärna, tanken på paranoja och på hur sårbara vi är. Där föddes idén om en liberal och öppensinnad familj, och hur sårbara de är gentemot staten. 

Hade du kunnat filma i Iran?

- Inte på det sätt som den spelades in, nej. Även om filmen spelats in på något annat sätt, så tror jag att det skulle vara svårt. Det har aldrig gjorts filmer om homosexuella i Iran. Jag kan inte ens visa filmen någonstans i Mellanöstern. Turkiet och Israel har gått bra. I Iran? Inte en chans. De skulle aldrig visa den. Det är så mycket som är otillåtet i Iran. Man får inte visa håret, man får inte skildra nakenhet eller sexualitet.

Får de visa Hollywoodfilmer?

- De sprids, som jag visar i min film, på illegala dvd:er. Men det är väldigt lite som får visas på bio. 

Hur förklarar du den engelska titeln, "Circumstance"?

- Det är tyvärr inte den svenska titeln…

Här heter den "Forbidden Love".

- Det visste jag inte! (skratt) Verkligen kul. De vill väl ha något som "Show me Love", den där välkända… Fast den hette ju "Fucking Amal" här, visst? Den gick nog bättre i USA när den hette "Show me Love" och inte "Fucking Amal" (skratt).

Du kan inte ha med "Fuck" i en titel...

- Jag vet, det blir tufft i Amerika. En av tankarna bakom "Circumstance" (omständighet), när jag jobbade med filmen, var att jag såg på mina jämngamla kusiner i Iran. På grund av olika sociala och politiska miljöer, på grund av skilda omständigheter, tog våra liv så totalt olika vändningar. Det har alltid fascinerat mig, för jag har spenderat många somrar i Iran men för det mesta har jag bott i USA. Jag tänkte: "Hur kan människor som är så lika mig, med samma utbildning och samma släktband, hur kan våra liv bli så olika?" Filmen tar upp det också. Tjejerna är bästa vänner, de går i samma skola och lever liknande liv, tills de blir arresterade. Deras olika politiska och sociala omständigheter ger dem vitt skilda val. Så, därav kommer min besatthet av omständigheter. Synd att den inte fick heta så på svenska. 

Vi har pratat lite om castingen, men du har ju också svenska skådespelare med i filmen. Hur kommer det sig?

- Jag har två, japp. Mamman är från Göteborg, och chefen över säkerhetspolisen kommer från Stockholm. Båda har gjort en del film och tv här i Sverige innan. Jag har sökt efter skådespelare precis överallt, och flera svensk-iranska skådespelare har provfilmat. Mannen som spelar pappan är en känd teaterregissör i Kanada, och jag frågade om han kände till någon. Han sa: "Jag pluggade med några för länge sedan, jag har inte sett dem på 30 år. Två av dem bor i Sverige, någon bor i Paris…" Så alla de äldre skådespelarna känner varann, de har gått på samma universitet, och inte sett varandra sedan den Iranska revolutionen. Mamman, pappan, polischefen och farbrorn var alla vänner som unga. När de kom till Libanon var det galet, som en skruvad återföreningsfest.  

När du hittade tjejerna till huvudrollerna, vad sa de egentligen om filmen de skulle spela in?

- Jag ville först inte berätta för någon vad filmen handlade om. Vi hade många provfilmningar innan vi hittade våra sista tre kandidater för alla rollerna. De flögs alla till Kanada för den sista provfilmningen. Där fick de manus, och jag tänkte att nu kommer de väl alla att hoppa av: "Inte en chans, fuck you, är du galen?!" Men jag blev chockad, alla ville verkligen göra den här filmen. Den berörde dem, de tyckte den var ärlig och de tog gärna risken. Man vet ju aldrig. Men de kände nog också tillit, de såg hur mycket jag lade ner på castingen, att det var viktigt för mig och hur petig och noggrann jag var. Klart de ville bli en den av den här galna kvinnans film.

Vad kan du säga om dina kommande projekt?

- Jag jobbar på en tv-serie, som utspelar sig i 1850-talets Iran. Jag får hålla dig uppdaterad om det. Den kommer att gå på amerikansk tv. Den kommer att handla om de sista kungligheterna, och om hur kvinnorna styrde landet bakom kulisserna. Om det blir lika kontroversiellt? Självklart! Jag gör bara kontroversiella saker. Men den är helt baserad på verkliga fakta. Jag har studerat iransk litteratur och kultur, så det bygger på min research. Jag har också två andra filmplaner, men det är bara idéer än så länge.

Så din debutfilm skrämde inte bort dig?

- Haha, nej då. Jag jobbar hårt. 

Hur blev du intresserad av att göra film från första början?

- Det kom ur min ilska. Jag gick i skolan när 11:e september inträffade, och alla dessa dåliga bilder av Mellanöstern spreds. Jag kände inte igen mig i de människorna, de liknade inte någon jag kände, men ändå skulle de representera vem jag var. Media sitter på all makt. De förvrängde saker och spred en massa lögner. Jag kände att jag måste ge mig in i det här. Inte att bli journalist, det verkade för… temporärt. Det är inget som varar. Så då blev det film.

Till sist, vad har du lärt dig av hela den här erfarenheten?

- Att allting är möjligt, bara man plockar ner det i bitar. Jag kan knappt tro det, när jag blickar tillbaka nu, hur jag har klarat det här. Det verkade helt omöjligt, och alla påpekade det för mig också. Men säg till en iransk kvinna att något inte går att genomföra, då måste hon göra det bara för att. Men många har kommit fram till mig och känt sig inspirerade, av hur mycket jobb jag har lagt ner på det här. Det är det bästa jag kan höra. Många människor har hjälpt mig på vägen, konstnärer och mentorer. När jag hade det tufft kunde jag plocka upp luren och ringa min mentor. Det är det fantastiska med filmvärlden. Folk ställer upp för varann.

Se Maryam Keshavarz debutfilm "Förbjuden kärlek" på bio från 2 december.