Inför släppet av Ethan Coens queerkomedi “Drive-Away Dolls” fick MovieZine chansen att prata med skådisarna Margaret Qualley (“Maid”) och Geraldine Viswanathan (“Bad Education”). De spelar Jamie, en frisinnad själ som precis gjort slut med sin flickvän, respektive Marian som behöver släppa loss och rucka på rutinerna. Tjejerna ger sig iväg på en bilresa till Tallahassee, men råkar bli måltavla för ett gäng klantiga bovar…
Margaret och Geraldine var på gott humör och det blev en rolig träff med många skratt. Hade de så här kul under inspelningen måste det vara en dröm att jobba med Ethan Coen och hans fru Tricia Cooke, som skrivit manuset tillsammans. Filmen är satt på 90-talet då bland annat frasen “Anyhooo” (slang för “anyways”, “I vilket fall”) användes brett, så det blir dagens första fråga.
Vad är era “Anyhooos”?
Margaret: När jag växte upp vad det tufft att säga “luke” [“ljummen”] som i ljummet vatten, eller kanske “lugi”. Nu känner jag för alla “lukes” därute och vill ta dem tillbaka, men de är vad jag växte upp med.
Geraldine: Det känns som en klassiker, men fuktig. Jag har en invärtes reaktion till det ordet.
Margaret: Jag minns hur min mamma alltid sa till oss att inte lägga till “at” [på] i slutet av meningarna. Jag växte upp i North Karolina, och i Södern säger man “where do you wanna eat at?” och det är inte meningen att man ska säga så, så det var vår familjs “anyhooo”.
Det sägs att ni hade en riktig “Legally Blonde”-stjärna på inspelningen som vägrade säga sina repliker under väggdildo-scenen tills han fick frågan om var Elle Woods var. Kan ni berätta om det?
Geraldine: Ja, vi hade en riktig diva på inspelningsplatsen. Under vår första scen med Beanie Feldstein var hon tvungen att gråta hysteriskt medan hon borrar loss en väggdildo, samtidigt som den lilla chihuahuan Alice skäller och gläfsar och hoppar . Så det är många variabler, mycket som ska klaffa, och den här hunden var alldeles för väluppfostrad.
Geraldine: Han vägrade skälla när han skulle, så tränaren fick säga “Bruiser, vart är Elle? Vart är Elle?” Och då gick hunden igång. Hunden hade turnerat med “Legally Blonde”-musikalen i flera år och reagerade bara på den frasen. Det var en riktig divahund.
Hur jobbade Ethan och Tricia på inspelningen? När det är två regissörer, eller två personer som samarbetar, hade de olika åsikter ibland?
Margaret: Det känns som de följde en gemensam Polstjärna som var väldigt tydlig för dem båda. Du vet, de skrev manuset tillsammans, de skapade det hela ihop. Men ibland hade de olika anteckningar för hur man skulle nå slutresultat. Så det var riktigt trevligt. Men Ethan är en väldigt torr man, så ibland när Ethan sa något sneglade jag mot mamma för att få hennes syn på saken och lite klarhet i situationen.
Geraldine: Ja, det var en perfekt balans.
Fanns det något utrymme för er att improvisera under inspelningen?
Margaret och Geraldine unisont: Vi vågade inte!
Margaret: Jag menar, det här [manuset] är så väldigt specifikt. Det är nästan som ett eget språk, så nej, jag vågade inte.
Geraldine: Jag känner också att ofta i komedier försöker man skruva till skämten i scenen och det är då man improviserar och försöker hitta något nytt. Men vi behövde inte göra det här. Manuset är så briljant och perfekt, och dialogen är så specifik och melodisk. Allt är väldigt enhetligt. Så jag tror att om vi skulle ha försökt tillföra något skulle det ha märkts och varit svårt att matcha. Det skulle bli löjligt.
Filmen beskrevs som kåt i intervjun med Ethan och Tricia. (Tjejerna skrattar.) Det är mycket sex. Hur gör man för att känna sig bekväm med allt detta, eller hur är det att jobba så?
Margaret: Hur man blir kåt? (Ännu mera skratt.) Förresten, allt det här fnissandet som vi håller på med är exakt hur det var på inspelningen. Typ “hallå, tagning, snälla skärp er”. Men ja, den sexuella biten funkade eftersom vi var i så goda händer. Sexscenerna kändes antingen flamsiga och överdrivna, eller meningsfulla för historien och vackra, smakfulla. Ärligt talat kändes allt så elegant.
Geraldine: Ja, så det var en trygg plats att bli kåt på. Att känna sig fri och kåt på. (Gapflabb.)
Margaret, din karaktär är väldigt frisinnad. Vad är det senaste riktigt spontana och galna du gjort? Några roadtrips kanske?
Margaret: Galna roadtrips? Ja, faktiskt, jag har gjort en galen roadtrip. Jag och min kompis hyrde en husbil en gång som vi upp till Montana från Kalifornien. Det var helt sanslöst! Jag körde för fort och var en trafikfara. När jag blev stoppad av polisen insåg jag att jag inte hade mitt körkort med mig och tänkte: “Oh shit”.
Margaret: Min kompis tittar på mig från passagerarsätet och innan jag vet ordet av är hon under mig, och du vet, snacka om att bli kåt. (Tjejerna fnissar igen.) Nej jag skojar. Hon gled under sätet och sköt mig åt sidan och sa “jag fixar det här”. Och jag stirrar på henne helt chockad - vilken god vän! Vad händer nu?
Margaret: Polismannen kommer och knackar på rutan. Hon reser sig. Hon är het. Hon är en modell. Hon har på sig ett linne. Brittisk. Blond. Öppnar dörren. Säger “helluuu” (med brittisk accent). Och polisen säger “Excuse me Miss, license and registration”. Hon säger “sure” och halar upp sitt körkort, de tittar på henne och på körkortet och ger henne en varning. Och det är allt.
Margaret: Och jag tänkte att hon kom undan med det för att hon gjorde ett häpnadsväckande moraliskt val. Hon tog en smäll för laget, en smäll för sina vänner, hon offrade sig själv. Jag klarade mig helt oskadd där i passagerarsätet, och var så lättad för vi hade alla möjliga sorters tillhörigheter i den där husbilen. Men det var länge sedan, och jag var ännu ett barn. Roadtrips, baby! Det var väl väldigt Jamie, eller hur?
Ni hade en intimitetskoordinator på plats för sexscenerna. Hur var er upplevelse av henne? Hur arbetade hon, och var hon till någon hjälp?
Margaret: Jag kommer inte ens ihåg henne om jag ska vara ärlig. Jag visste inte ens att vi hade en. (Skrattar gott.) Jag tror att vi hade en, det måste vi ha haft, men jag minns henne inte. Jo, vänta, nu minns jag, hon hade kort hår. Hon var jättebra. Hon var en riktig älskling.
Margaret: Men det var så PC [politiskt korrekt] det hela, om vet du vad jag menar? PC och PG [barnförbjudet]. Jo, allt kändes väldigt tryggt. Det kändes som grädde på moset att ha intimitetskoordinatorn där, men vi skulle klara oss hur som helst för det var ett respektfullt gäng som gjorde ett respektfullt jobb. Med respekt. (Skratt.) Och sexscenerna som jag deltar i är inte så hyperrealistiska.
Stämmer det att ni gör en trilogi?
Margaret: Ethan och Trisha gör en trilogi. Det stämmer. Men jag tror, från vad jag har snappat upp, och jag snappar upp en hel del, att manuskripten är ganska olika. Berättelserna hör inte ihop. Den gemensamma nämnaren är att det är lesbiska berättelser, eller har en lesbisk karaktär vid rodret. Så coolt.
I scenen där ni öppnar portföljen, visste ni vad den innehöll? Eller lät de innehållet överraska er på riktigt?
Margaret: Ja, det var ett mysterium.
Geraldine: De lät oss få den där genuina reaktionen. Och det var mycket att ta in. Ja, alla regnbågens färger och former och storlekar. Allt man kan drömma om. Vad mer vill man ha? Och vi fick dem. (Skratt)
Vad som finns i portföljen kan man se när “Drive-Away Dolls” släpps på bio den 22:a mars.
