"En skitbra, stark, känslig, nervig, välspelad thriller"

26 Augusti 2012 | 21:01

"En skitbra, stark, känslig, nervig, välspelad thriller"

Vi frågar ut "Call Girl"-skådisen Simon J. Berger om 70-talsthrillern som kommer vara på allas läppar i höst.

Efter TV-hits som "Lasermannen" och "Upp till kamp" känns det passande att "Call Girl" får bli Mikael Marcimains långfilmsbedut - en tidsresa tillbaka till 1976 och en redogörelse av händelserna som ledde fram till en bordellskandal utan dess like. Mitt i smeten hittar vi Simon J. Bergers polis, som kommer Pernilla Augusts bordellmamma på spåren.

MovieZine mötte upp skådespelaren för att höra mer om filmen som snabbt fångat vårt intresse.

Hur var det att komma in i den här 70-talsvärlden?

- Det var fett. För det första är ju storyn så jäkla fet. Storyn och manuset är så otroligt starkt och bra. Sen är settingen lite sekundär, men även det är jätteroligt, framför allt när man jobbar med så otroligt bra scenografi och kostym. Det är enormt häftigt att kliva in i de här miljöerna. Cilla Rörby gjorde också kostymerna till "Upp till kamp" som jag också jobbade med innan. Hela den här miljön och den lite kontorssvettiga 70-talslooken som de jobbade väldigt medvetet med, den präglar en. Det skapar en atmosfär när man är på set.

Bordellhärvan känns lite bortglömd efter alla dessa år. Varför kommer den här filmen just nu?

- Jag tror nog att det är så att nu har manuset skrivits färdigt och filmen har kunnat gå i produktion. För tio, femton år sen fanns inte det här manuset och då var inte den här regissören där han är nu. Om man sen tänker sig att den behöver en anledning till att göras, kan man säga att det här stoffet som det handlar om inte är färdigbearbetat, i vårt land eller i vår värld, på det sättet. Det finns en otroligt bra P3-dokumentär om bordellhärvan, som tar upp mycket av det här materialet på ett bra sätt. Och så reportageboken "Männen, makten, mörkläggningen" som är jättebra och bara några år gammal. Det är helt skandalöst, och det var bara ett par år sen som en av de där tjejerna begärde ut skadestånd från staten för att rättsväsendet hade misshandlat henne och hennes ärende så mycket. Hon hade fått sitt liv förstört. Rättsväsendet hade svikit ett barn som var väldigt illa behandlat. Det är bara ett par år sen som representanter från statsmakten låtit bli att erkänna det här.

Minns du något själv från den här tiden?

- Jag är född -79, så det var före min livstid. Vad som förvånade mig mest när jag fick manuset... Mina första tankar var "shit vad bra, shit vad hårt och argt, och vad skickligt berättat det är". En otroligt stark story. Sen började jag gräva i reportagematerialet och än en gång överträffar verkligheten dikten. Det är såna jäkla historier! Det slog mig mest. Här är en thriller, en skitbra, stark, känslig, nervig, välspelad thriller. Och också bland det sjukaste jag läst om.

Vad menar du med ett argt manus?

- Filmblicken på den här berättelsen tycker jag präglas av ett slags balans mellan att vara väldigt nära de här människorna den berättar om, och väldigt kyligt och observerande. Den kommer väldigt nära känsliga och svåra berättelser men fortsätter att ha en kylig blick på vad som händer. När det händer saker som är så upprörande och så är det något i sättet hur manuset är skrivet - skoningslöst visar hur jävligt det är utan att gegga. Den här skoningslösheten i att betrakta. Låta väldigt hårda saker ske och bara exponera det med sin blick. Det är det som ger mig en feeling av någon slags iskall vrede.

Är det en feelbad-film?

- Nej, det hoppas jag inte. De flesta starka draman innehåller ju dåliga saker som händer. Det är en thriller, en spänningsfilm till viss del. Ett thrillerdrama.

"Call Girl" inviger Stockholms Filmfestival den 7 november och har sedan biopremiär över hela landet 9 november.