Claes Malmberg om sin 40-åriga karriär: "Jag är en väldigt nyfiken person"

Det har varit ett hektiskt år för Claes Malmberg. Två tv-program, en enmansföreställning på teatern och inspelningar för en ny Netflix-film. I veckan, är det premiär för Svensk Films ”Knyckertz och snutjakten”, en uppföljare till julkalendern ”En hederlig jul med Knyckertz” från 2021. I långfilmen om den tjuvaktiga familjen Knyckertz, spelar han åter den godmodige polisen Paul Isman.

 

En roll som han berättar fått vuxna män att gråta.

 

– Vissa saker berör folk mer än andra. Det som var speciellt efter just den här julkalendern, jag har spelat in flera stycken, var att vuxna kom fram och tackade när de såg mig på gatan. Män kom fram och sade att de grät när jag satt i fängelse. Jag tänkte att det var väl bra om vi kan öppna upp männen lite och få dem att visa känslor, säger Claes Malmberg.

 

 

Sin rollfigur beskriver han som en vänlig karaktär med en humanistisk syn på människan, som han tyckte mycket om att göra, men som även kunde vara svår att spela.

 

– Han är en snäll och godhjärtad person som vill göra rätt, men ibland hamnar fel. En gammaldags polis som både är socialarbetare och kompis och försöker upprätthålla lagen. Det var en väldigt rolig roll att spela. Det finns också många dimensioner i den här berättelsen, när är man en tjuv och när är man det inte? Är man tjuv så fort man stjäl något eller är syftet bakom handlingen viktigare, det tyckte jag var intressanta frågor.

 

 

– Jag tänker inte på att jag jobbar för barn utan jag närmar mig det på samma sätt som vilken film eller jobb som helst. Sen gillar jag barn, jag har ju massor med barn själv. Det finns någonting med dem som är väldigt otvunget och direkt och det ska man försöka behålla även som vuxen. Även om man blir mer diplomatisk och försöker få in saker i fyrkanter så är det rätt skönt ibland när de där fyrkanterna försvinner.

 

 

– Jag gillar en av de mest utskällda,”Broster Broster” för att Carl Gustav Lindstedt var med. Det var en typisk 70-talskalender med bland annat Claire Wikholm och så dök plötsligt Carl Gustav Lindstedt upp i den, det var en sådan kontrast. Jag gillar grejer som blir lite kontroversiella.

 

 

Från godmodig polis till enmansshowen ”I huvudet på Claes Malmberg” som han spelat under hösten på bland annat Konserthuset i Göteborg kan steget tyckas långt. Men i båda fallen är det saker han inte tvekade att tacka ja till. Idén till showen var ursprungligen regissören Niklas Holtnes, som kom med förslaget att sätta upp en föreställning baserad på Claes Malmbergs liv och karriär.

 

– Hela mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat jättemycket, det är väl både sunt och osunt. Jag är väldigt nyfiken som person och har fortfarande inte kommit gått över det där med att folk ringer och frågar mig om jag vill vara med på nya projekt. Jag blir lika förvånad varje gång.

 

Det blev både komiska och mer allvarliga inslag och responsen från publiken har varit positiv, berättar han. Det enda problemet gällde hur han skulle kunna hålla nere tiden så att inte föreställningen blev för lång.

 

– Det är ett tecken på att jag själv tycker det är roligt. Den handlar delvis om saker som har hänt mig i livet. Men när man tänker tillbaka är det så jävla mycket som hänt och jag är så olik mot den jag var då, så jag hinner inte berätta så mycket utan det är mer associationer. Jag jobbar på ett sådant sätt att jag skriver ingenting innan utan har en ramberättelse och sedan skapar jag humorn i stunden, säger Claes Malmberg.

 

– Den första enmansföreställningen jag gjorde för 15 år sedan byggde på inspiration och att jag pratade om ämnen som var intressanta för mig. Det är bland det bästa jag har gjort, fram till nu. Sedan gjorde jag flera föreställningar som hela tiden kändes som om man kokade soppa på samma spik. Man blev bekväm och trygg och det var inget fel på dem, men de var inte besjälade på samma sätt som den första. Lika viktigt som att underhålla publiken, lika viktigt är det att underhålla sig själv. Nu känner jag mig ett med materialet jag gör.

 

 

I höst har vi även kunnat se Claes Malmberg i två väldigt olika tv-program – som programledare i SVT:s ”Överlevarna” där svenska komiker tävlar i att överleva utanför civilisationen och i realityprogrammet ”Bättre sent än aldrig” på Kanal 5. I den sistnämnda reser han runt och besöker sex olika länder tillsammans med Thomas Ravelli, Kjell Bergqvist, Peter Magnusson och Harald Treutiger. Deltagarna betar av olika upplevelser på sina bucket lists, saker de alltid velat göra.

 

– Det var lite som att glida runt på en räkmacka. Vi var en grupp människor som verkligen passade bra ihop, trots att vi var väldigt olika, men vi var olika på rätt sätt. Alla var väldigt öppna och vågade visa vad de kände och bjuda på sig själva. Det var jätteroligt att göra, säger Claes Malmberg:

 

– De program jag har gjort de senaste åren som jag blivit mest igenkänd på stan för är julkalendern och ”Bättre sent än aldrig”. De har haft ett enormt genomslag och blivit succéer som berört folk förvånansvärt mycket.

 

 

– Det är ju så med kändisskap när man är aktuell, då är väldigt mycket folk på en och däremellan så lugnar det ner sig. Men det är enklare att vara känd idag än för 20 år sedan för nu går alla bara runt och tittar ner i sina telefoner, så det är ingen som ser en ändå.

 

 

– Jag har spelat in en film för Netflix, men kan inte säga så mycket mer om den just nu. Jag har jobbat mycket i augusti och under hösten och nu i november upptäcker jag plötsligt att jag har ingenting att göra, så nu ska jag vänja mig vid det. Det hade jag inte förberett mig på utan det är mer av ja, vad fan hände nu? Jag var inte förberedd på att hösten hade två månader till, när jag alltså är ledig. Men jag måste inte syssla med något hela tiden, även om man kan tro det. Jag är av naturen en ganska lat människa, säger han och skrattar.

 

 

 

• ”1900” (Bernardo Bertolucci, 1976). Ett episkt historiskt italienskt drama om klasskillnader, vänskap och krig.

 

• ”Gudfadern”-filmerna av Francis Ford Coppola, första filmen kom 1972. Klassisk kultfilm om maffiafamiljen Corleone i New York.

 

• ”Triumfens ögonblick” (Hugh Hudson, 1981). Två brittiska löpare tränar för att delta i OS i Paris 1924. Vann fyra Oscars.

 

• ”The Crown” - Brittisk serie på Netflix.

 

– Min tjej fick mig att börja titta på en del tv-serier. Jag såg aldrig Harry Potter-filmerna när de kom trots av mina barn var i den åldern. Men nu satt jag tillsammans med henne och då såg vi alla sju filmerna. De var kul och jag förstod plötsligt varför folk går igång på Harry Potter. Sedan sade hon till mig ”nu tycker jag du ska se det The Crown”. Jag är så jävla ointresserad av kungahuset och framför det allt engelska kungahuset. Men hon tjatade och jag blev helt hooked på den serien när jag väl började titta. Jag är så engagerad i hela den där familjens öde. I i min mammas generation var det ofta kvinnor som var mer intresserade av kungahuset än unga männ. Så jag vet inte om jag inte håller på att förvandlas till en tant.

 

• ”The Fisher King” (Terry Gilliam, 1991)

 

– Jag är en stor älskare av Robin Williams, som jag tyckte var fantastisk i den här filmen. Den berörde mig väldigt mycket. Som komiker var han ett geni, han hade en värme och empati som gör att man blir otroligt drabbad av allting han gör. Man måste ha ett stort mått av empati för att kunna vara riktigt rolig. För mig är han komikernas Mozart.