Fantastisk i all sin enkelhet. Ja, det må vara en kliché men ”Den gröna cykeln” är en väldigt simpel berättelse om just en grön cykel, eller kanske mer drömmen om densamma. Dock berättas i och med den en historia så viktig att den borde ses av alla. Fast inte bara för dess angelägenhet i en eventuell samhälls- och genusdebatt utan också för att det helt enkelt är en sådan otroligt varm filmupplevelse som både berör och väcker vidare tankar.

En lyckad filmversion av Strindbergs kända drama med delvis samma namn. ”Julie” vinner på intensiteten och de otroligt bra rollprestationerna, men tappar något i de manodepressiva svängningarna mot slutet som tröttar ut åskådaren en aning.

En på papperet otroligt lovande rulle, med fantastiska skådisar och intressant story är bara tyvärr just det – lovande på papper. I verkligheten är den rent usel och även om den kanske någonstans börjar hyfsat så går det snabbt överstyr och fortsätter sedan krascha fram tills den usla klimaxen som överträffar allt vad odugligt tidigare inneburit.

Filmen är ett visuellt mästerverk som tidigt kom att störa mig något grymt. Störa på ett inte bara negativt sätt. Det är något oerhört fascinerande med förvirringen som presenteras och som också smittar av sig. Bergman gör en Lynch långt innan Lynch gjorde det själv och med skådespelerskor som Bibi Andersson och Liv Ullman kan det inte annat än att resultera i en otroligt gripande och intensiv thriller om identitet på vift.

Det råder brist på kemi de två förälskade ungdomarna emellan, vilket aldrig är bra i en delvis romantisk historia. Som tur är vägs detta upp av intressanta och välspelade bifigurer och en hyfsat fängslande andra berättelse om uppoffring, värderingar och om att vara ansvarig för sitt eget öde.

Alicia Vikander berättar om Hollywood, ”Hotell” och helt fantastiska Julianne Moore.

#GIFF13 – ”Berberian Sound Studio” är verkligen en fest för örat men kanske främst fantasin, som lockas till att leta fram en del underhållande fast mest väldigt otäcka bilder ur det undermedvetna. Den knapphändiga storyn som ackompanjeras av ljud mer än faktiskt foto är medvetet luddig, vilket säkert kommer provocera många medan andra kommer uppskatta dess nytänkande och de kalla kårarna som utan synlig anledning letar sig nedför ens ryggrad.

…och gör det fantastiskt bra! Det andra skådespeleriet är också, med vissa undantag, mestadels mästerligt och den storslagna 1800-tals historien om kärlekstörstande Anna är gripande och lika aktuell idag som då.

#GIFF13 – Engagerande och inspirerande Hannah i suveräna Barbara Sukowas händer bär detta och det räcker verkligen långt. Men tyvärr lyfter den egentligen mycket angelägna berättelsen om allas vår hemska historia och yttrandefriheten vi ständigt bör kämpa för aldrig riktigt och filmen stannar vid ”bara” bra och sevärd.

#GIFF13 – Historien om pappan och dottern på flykt blir aldrig spännande och vi lär heller inte känna karaktärerna tillräckligt för att känna med eller för dem, varför det hela mest känns som hyfsat snyggt förpackad blaha med goda fast icke uppfyllda intentioner.

”Yoko” är en småcharmig historia för den yngre publiken om vänskap mellan ett buddistiskt snöodjur och en flicka. Dock är inget nytt och flera av de vuxna karaktärerna är överspelade karikatyrer som dubbningen ännu mindre gör rättvisa. Tempot är högt och tonen trevlig, men händelserna upprepas och berättelsen är för förutsägbar varför detta passar mer på SVT:s Barnkanalen än bio.

Det blir aldrig riktigt spännande, vilket är ett allvarligt problem när filmen vi pratar om är en thriller, ja rysare till och med enligt förhandsbeskrivningen. För många outvecklade små sidointriger stör mest och även om det finns ett rätt intressant upplägg i botten döljs den av förutsägbar handling och ologiska vändningar.

Det är en nostalgisk och otroligt gullig liten historia om ansvar, kämparglöd och kärlek som studio Ghibli (japansk animations- och filmstudio) nu senast skapat. Att det är vackert behöver väl knappast ordas om och det är just skönheten och detaljrikedomen av det lilla vid sidan av som fängslar och tjusar sinnena. Karaktärerna är grundligt utformade och mycket trovärdiga men också ovanligt mänskliga till yttersta penseldrag.

#SFF12 – Om Marilyn Monroe har det sagts mycket och tänkts ännu mer. Här är det för första gången efter hennes död som hennes egna ord genom dagboksanteckningar och gamla brev får liv. Tyvärr känns det som att tilliten till orden inte riktigt finns där, och det som var tänkt att bära dokumentären blir istället det som sänker den.

#SFF12 – En mycket spännande thriller med många intressanta och överraskade växlingar vilka nog till och med hade förbryllat Hitchcock men också gjort honom stolt.

En redan lång startsträcka blir ännu lite längre när den femte och avslutande delen på ett bra tag inte riktigt kommer till skott. Men när det sen väl smäller, gör det så högt och jag är snabbt beredd att förlåta det mesta som segade innan och njuter istället till fullo av explosionen.

Jan Troells långfilmsdebut från 1966 är en vacker och naturlyrisk historia om ungdomlig nyfikenhet och vidgande av vyer, om kärlek och vänskap, om ansvar och mognad. Den är verkligen lång och hade vunnit på att bli nerklippt en aning, framförallt i den inledande timmen, fast när det väl tar fart blir det både i filmen och bakom kameran desto mer lekfullt.