5 skräckfilmer att älska: Det bästa från Blumhouse

 

 

Sällan blir det dåligt när filmskapare låter sig inspireras av hemskheter som grundar sig i det verkliga livet än att ta hjälp av övernaturligt. Låt mig tala klarspråk; "The Invisible Man" är inte direkt den mest realistiska filmen men dess problematik är verklighetsförankrat då det grundar sig i våld i nära relationer. Förvisso är filmen löst baserad på boken med samma namn och en remake av en tidigare adaption, men det stoppar inte upplevelsen från att bli intensiv och otäck. 

 

Det är ett känsligt och allvarligt ämne som tacklas med bravur inte minst tack vare en otroligt dedikerad Elisabeth Moss. Många gånger undrar man vad som egentligen händer och vad som är verkligt - regissören Leigh Whannell leker fritt med filmens övernaturliga aspekter och det märks att han har x antal spökhistorier på sin resumé. Personligen älskade jag slutet och hur man valde att landa, vilket för vissa kan vara filmens svagaste aspekt. 

 

 

 

 

Jordan Peeles enligt mig enda lyckade film som kändes både fräsch och rätt i tiden vid sin premiär. Peele leker glatt med typiska skräckfilmsklichéer och svaret på alla frågor är inte det man tror eller anar överhuvudtaget. Det finns mycket att hämta och läsa mellan raderna; det är en film som tåls att analyseras, ses om och användas i undervisningssyfte.

 

Daniel Kaluuya gör en bra insats men det är Allison Williams och Catherine Keener som stjäl varenda scen de syns i. Mer thriller än renodlad skräck som håller uppe ens intresse fram tills det otippade slutet. Återigen en film på listan som hämtar inspiration från skrämmande inslag i vardagen och som grundar sig i verkliga probem - men med en twist. 

 

 

 

 

Viktigt att skilja titeln från "Insidious"-serien; placeringen gäller exklusivt första filmen och första filmen endast. När jag och en tjejkompis spontant gick på bio sommaren 2011 och valde "en skräckis för att vi båda älskar skräck" fick "Insidious" äran att bli vår kvällsunderhållning. Utan större vetskap om typ film, story eller skådisar köpte vi glatt biljetter och vandrade in i salongen helt ovetandes i hopp om en sådär förutsägbar, cheesy, rolig slasher-sommar-skräckis. Vad som hände därefter var allt annat än just roligt.

 

"Insidious" är den enda film som fått mig att hoppa till så galet intensivt i en biosalong att jag automatiskt rest mig upp som i reflex, skrikit "oohh!" och sen skuttat upp i biofåtöljen med benen uppdragna till hakan. Det var totalt vidrigt och ruskigt förnedrande. Från en kille som kan somna till skräckfilmer till detta; "Insidious" traumatiserade mig helt enkelt.

 

För övrigt så älskar jag Patrick Wilson och Rose Byrne i deras roller och deras starka kemi lyser igenom varje ruta. Man bryr sig snabbt vad paret och deras barn går igenom och den första timman är än idag bland det obehagligaste jag upplevt. Idag är det lätt att se "Insidious" som dussinfilm speciellt med alla uppföljare, men när originalet släpptes 2011 satt den den helt rätt i tiden. 

 

 

 

 

Säga vad man vill om M. Night Shyamalan men när snubben lyckas blir det bra. För många, inklusive mig, var "Split" en så kallad "return to form" för regissören som haft djupa dalar och höga toppar. Inte allra minst på grund av James McAvoy som bokstavligen äter upp rollen som mannen med 23 olika personligheter. Det är en underlig känsla att se honom skifta sömlöst mellan personligheterna; det är obehagligt, fascinerande och ibland roligt på ett riktigt obekvämt sätt. 

 

Anya Taylor-Joy syns i en av sina första riktigt stora roller och Shyamalan har händerna fulla med att varsamt fläta ihop övernaturligheter med trauma och övergrepp. Resultatet är en film som får en att fundera och bli förbannad, samtidigt som regissören smidigt kastar in en av sina twister mot filmens slut. Den känslan när man inser vart "Split" hör hemma var och är än idag rätt oslagbar. 

 

 

 

 

Två filmer delar listans första plats och det är helt enkelt för att den första inte känns komplett utan den andra. Desssutom; hur ofta skäms vi bort med uppföljare som är lika bra som originalet, om inte bättre? Filmerna är regisserade och skrivna av Patrick Brice med en orimligt obehaglig Mark Duplass i huvudrollen. Med små medel lyckas man åstadkomma galet jobbiga och skrämmande ögonblick. 

 

Dessa två filmer är varken förutsägbara eller din "vanliga" typ skräck, det läggs ner mycket tid och energi på att skapa en känsla av att allt är okej, men samtidigt att något är ruskigt fel. Found footage formatet används på ett smart sätt som förhöjer filmupplevelsen och känns naturlig med tanke på handlingen.

 

För alla som gillar sitt personliga utrymme och ogillar individer som är för vänliga eller entusistiska är detta en fantastisk uppvisning i obekväma situationer och hur långt dessa kan gå. En tredje film är tydligen under utveckling och håller den samma kvalité som dessa två kan vi mycket väl kalla trilogin för den bästa skräckfilmstrilogin i modern tid.