Skräckfilmer att undvika: 5 bottennapp från Blumhouse

Blumhouse har specialiserat sig på skräckfilmer och det med all rätt; genren är bland de mest lukrativa och det är sällan skräckfilmer går med förlust eftersom de kostar så lite att producera.

 

Tyvärr innebär just den faktorn att kvalitén blir väldigt ojämn och många skräckfilmer släpps just för att dra in cash utan att leverera en bra story eller en någorlunda intressant/underhållande/kreativ (adjektiverna är många) handling.

 

Här listar jag fem filmer du mår bäst av att skippa - eller se på egen risk! 

 

 

Ska man göra en remake kan man åtminstone satsa på att göra den bättre eller likvärdig som originalet. Här misslyckas "Martyrs" med varenda aspekt gällande vad som gör en remake - eller film överhuvudtaget - en bra sådan. Baserad på den franska filmen med samma namn fångar man varken originalets kusliga känsla, våldsamma inslag eller provocerande element.

 

Det är magplask från ruta ett - producenten Jason Blum har i efterhand sagt att remaken "förstörde originalet på varje plan och att den aldrig borde ha gjorts till att börja med".

 

Originalet rekommenderas dock varmt till alla skräckfantaster! 

 

 

 

Ett gäng idioter hamnar på en öde ö där deras hemliga drömmar blir verklighet. Snabbt visar det sig att idioterna också har psykopatiska tendenser och att deras "hemliga drömmar" är sjuka mardrömmar. Eller är det ön som får dem att tänka så?

 

Ingen vet, och ärligt talat är det ingen som bryr sig. Fantasilöst, travande och ruskigt ologiskt från start till slut är detta ett bottennapp för både filmälskare och Blum som producent.

 

Tips! Ta en slurk av valfri alkoholhaltig dryck varje gång någon säger ordet "fantasy" och få en genast roligare filmupplevelse. 

 

 

 

Bara titeln i denna så kallade "sista" del av "Paranormal Activity"-serien skriker "desperation" och "vi har slut på idéer". Scener från tidigare filmer återanvänds utan större skam och ungen i filmen är så korkad att man till slut hejar på alla demoner och onda krafter i huset.

 

Taglinen lyder "you can't save them, all you can do is watch" (som dessutom är ett citat från Scream 3). Så vad är meningen med att se filmen om skaparna så klumpigt spoilar filmen? 

 

 

 

Blåsta ungdomar får för sig att leka gud och framkallar onda krafter via en ouija-bräda. Gissa vad som händer härnäst? Konstiga ljud, knarrande dörrar, läskiga ansikten med Snapchat-filter och hoppa-till-scener så förutsägbara att du knappt rör en botoxfri muskel. Uppfinningsrikedomen lyser med sin frånvaro och man känner hur kreativiteten dog under tyngden av återanvända klichéer.

 

Filmen drog in över $100 miljoner globalt på en budget av $5 miljoner så Blum måste ha skitit ner sig av skratt på väg till banken. En betydligt bättre uppföljare i regi av Mike Flanagan såg dock dagens ljus. 

 

 

 

Är det inte idioter till ungdomar är det läskiga barn; en flicka får plötsligt kraften att elda upp saker och personer bara hon tänker på det.

 

Barnskådisen nominerades för en Razzie för sin insats, något galan fick äta upp när man ifrågasatte om det verkligen är lämpligt att nominera en 12-åring för priset. Razzies införde en 18-års gräns för kategorin och det slutade med att dom gav sig själva priset, som ett sätt att be om ursäkt.

 

Fint, men jag kan absolut inte förlåta hur ytterst tröttsam, poänglös och usel detta sömnpiller till film är. Vem visste att en remake av en filmatisering av en Stephen King-bok kunde bli så platt? Inte så svårt att räkna ut, med facit i hand.