”Zootropolis” är den första av två filmer som kommer ut på bimarknaden i år, med etiketten Disneyklassiker. Denna gång är det talande djur som får ta plats på duken, ett gammalt och väl återanvänt koncept som nästan alltid tycks funkat för Disney. Visst saknar jag fortfarande den tiden då Disney gjorde handtecknade filmer, men den här filmen är som en annan god karamell att suga på. Den hade knappast kunnat göra sig bättre i handtecknad stil. Det hjälper dessutom att man har lagt in flera ”moderniteter” i filmen, som t.ex. de där Apple-relaterade mobiltelefonerna. Dock så kom en lite besvärande känsla av bekanthet när jag såg den här filmen. Att vi ska bli älskade för de vi är, oavsett vad vi är, och inte döma hunden efter pälsen (kunde inte låta bli), tycks vara ett budskap som Disney använt alldeles för ofta på sistone, men i olika paketeringar. Från dataskurkar i ”Röjar-Ralf”, vidare genom prinsessor i ”Frost” till talande djur i ”Zootropolis”. Det kanske har anpassats lite genom de olika filmerna, men det fick mig att tänka ”har inte jag sett det här någon gång förut?” Sedan så finns det en och annan twist i filmen, som jag inte kommer att gå så långt in på eftersom jag inte vill avslöja för mycket. Men det är en specifik twist som Disney har överanvänt och därför kunde jag förutse det så pass tidigt in i filmen att jag är säker på att jag inte borde har gjort det. Manuset har sina få brister och efteråt kan man nog se att historien följer det mönster som getts åt liknande filmer förut. Den kan nästan ses som lite kliché av vissa. En karaktär, i det här fallet kaninen Judy, har en dröm om att bli något, i det här fallet polis, som ingen av hennes sort någonsin blivit och reser till en plats, i det här fallet staden Zootropolis, för att visa sig värdig medan alla är emot hennes ambitioner. För att klara av sitt uppdrag måste vår hjälte ta hjälp utomstående, som såklart är hjältens motsats på ytan och på resan upptäcker de att de ändå har en hel del mer gemensamt än vad de först trodde. Och på den vägen går det. Så i det hela så har inte ”Zootropolis” en så väldigt unik story, åtminstone inte enligt min uppfattning. Detta hindrar ju såklart inte filmen från att vara extremt underhållande. Den största skaran av karaktärerna i filmen är roande och charmiga och dessutom utrustade med några riktigt duktiga röstskådespelare. Den kanske tappar stinget lite grann någonstans i den tredje akten, men rundar av ganska bra med antagligen den bästa Disney-sången på flera år. Brukar aldrig lyssna på Shakira, men den sången fastnade jag verkligen för. Ett stort plus till den. Jag önskar nästan att jag hade sett ”Zootropolis” när den gick på bio istället för att hyra hem den som jag nu gjorde, men oavsett vart man ser den så lär det bli ett charmigt, varmt och livfullt äventyr med en inte alltför unik story, men med riktigt underhållande karaktärer. I korthet: En film som många kommer att gilla. Inte riktigt den film som sticker ut mest bland Disneys sköna rullar, men en ganska skön upplevelse. Betyget ligger på en trea visserligen, men det är en väldigt, väldigt stark sådan.