Det första som slog mig under Damián Szifróns Wild Tales är tempot under den första berättelsen av sex historier. Redan här sätter Szifrón ribban högt i denna mörka komedi och vad som sedan följer är sex porträtt ur Argentinas samhälle med alla samma tema: hämnd. När filmens fjärde historia går av stapeln hinner man också reflektera över den senaste perioden i Sverige angående Oscarnomineringarna och hur "Wild Tales" kanske är jurygruppens mest vågade barn i den kategorin. Främst för att den räknas som en humorfilm men även för dess stämpel som utländsk film. Men det är här filmen har sina styrkor, i korta drag handlar det främst om vardagliga i-landsproblem och hur individerna i filmen löser dessa på olika sätt om än extrema. För att inte avslöja allt för mycket om filmens innehåll kan man säga att Wild Tales fungerar som en utmärkt berg-och-dal-bana-underhållning utan spärrar för åskådaren. Skådespelarna och produktionen är så pass hög att inget känns som ett löjligt nog för regissören, även filmens inledningsbilder avbildar regissören som den räv han är gentemot producenterna som rovdjur. Och så kan man sammanfatta filmen, detta är räven bland resten av rovdjuren i kategorin "Bästa utländska film". Sist men inte minst så avslutas filmen också med en av de bästa "man-crying-scenes" som enkelt kan mätas med Johannes Bah Kuhnkes liknande scen.