Senaste filmen jag recenserade som en 5a var Captain America: Civil War, vilket bara visar att mästerverk kommer i alla former och storlekar. För Under Körsbärsträden är ett mästerverk, en film som hämtar styrka i det lilla. Jag hade aldrig sett en film av Naomi Kawase förut, men jag har sett andra japanska filmer. En av mina favoritfilmer är Norweigan Wood, en filmadaption av Haruki Murakamis bok. Det Norweigan Wood gjorde så bra var att vara en stor film i en liten förpackning, och med att små medel väcka starka känslor. Det är precis vad Under Körsbärsträden gör, fast ännu bättre. Det första jag lade märke till i Under Körsbärsträden var avsaknaden av musik. Det är inte många toner i filmen, vilken gör den ännu mer avskalad och äkta. Kameraarbetet är fantastiskt vackert, och den japanska våren, med körsbärsblommor prunkande överallt, likväl som kocken Sentarôs lilla gatukök, känns underbart pittoreskt. Men snart visar det sig att allt inte är som det ser ut att vara, och att man inte ska döma människor utifrån första intrycket. Kawase lyckas visa det vackra och det fula med människan, att alla människor på ett eller annat sätt är fångade i sina liv, på grund av saker som hänt i det förflutna. Och det är inte alla som kan slå sig fria. De tre huvudkaraktärernas historier berör, och i slutet sitter jag och gråter över att det är lika sorgligt som det är vackert. Miljöerna är så underbart typiskt japanska, och för någon som har varit i Japan kan man känna igen sigi att "ja, det är precis så det ser ut" eller "ja, precis så beter sig folk". Under Körsbärsträden träffar som ett knytnävsslag i magen, och det är utan tvekan bland det bästa jag har sett på länge.