Redan år 2001 i dolda-kamera-programmet “Pyjamas” påvisade Peter Magnusson att han hade en slående begåvning att skildra allehanda karaktärer och i och med dessa skapa obekväma stämningar och ha detta som sin främsta komiska drivkraft. Detta påvisade han ytterligare i “Situation Magnusson” (2007). Men i hans mest minnesvärda verk “Blomstertid” (2009) sätter han den delvis verkliga situationskomedin i fiktiv kontext, vilket ger ett större utrymme att få fram en komisk atmosfär fullt ut. I Långfilmen av miniserien “blomstertid” -”Tillbaka till Bromma” verka komedin fortfarande mycket effektivt, men går delvis vilse i sina dramatiseringar och sin klassiskt romantiska dramaturgi, för att kontraproduktivt få i hop det till en osplittrad film. Vi får åter följa dom tre karaktärerna Kennet, Steven och Anders. Till en början när vi möter dom, som uppföljning på tv-serien, verka livet gå relativt väl för dom, Kennet arbetar fortfarande som lärare och letar optimistiskt efter kärlekens monogami. Anders tro han är på väg att bli befordrad. Och Steven ska bli pappa en gång till och har bestämt sig för att sluta resa och bosätta sig i Bromma. Men snart blir situationerna värre för dom tre männen, Kennet tycks inte finna kärleken på dejtingsidorna utan hyser troligen kärlek för sin bästa vän. Anders får sparken och vågar inte tala om det för sin fru. Och kvinnan Steven vill leva med tycks inte ha samma tankar om familjelivet… Den mockumentära tekniken för att frambringa komik är otroligt effektivt knep för att skapa humor präglat av dess stämningar, med obekväma undertoner. Detta finns flera exempel på, kanske det tydligaste är “The Office” (2001), där kamerorna ökar hela den pinsamma och spända stämningen och som bäddar för komplexitet genom ansiktsuttryck, övrigt kroppsspråk och genom tystnader. Detta appliceras även i “Tillbaka till Bromma”, men utnyttjar dessvärre inte sina stämningar lika väl som den gjorde i “Blomstertid”. Vad som händer under framförallt andra halvan av filmen är att “Tillbaka till Bromma” lämnar sin komplexitet och karaktärskemi för att i stället ge sig ut på dramatikens osäkra väg. Att filmen har dramatiska undertoner är absolut en mycket välplacerad byggsten, men när dramat tar överhand blir det på tok för krystat och lämnar sin indirekta dramaklang till ren romantiska-dramaturgi - dess raka motsats. I stället borde det indirekta dramat följa den komplexa komiken och ta denna vägen konsekvent och se vart filmen ledder, inte fullt ut satsa på att knyta i hop säcken så hårt att den går sönder och allt innehåll åker ut. Dom tre huvudkaraktärerna är ständigt filmens drivande kärna, alla gestaltade av Pete Magnusson, såpas imponerande att jag nästan får för mig att karaktärerna kommer möta varandra. Peter Magnussons stora begåvning är nämligen skådespeleriet och känna in karaktärernas möjlighet till att försätta sig i diverse situationer och detta är en komisk fröjd att få se. För trots att dom tre karaktärerna ger ett visst uttryck för stereotyper, är det alltid medvetet, för att kunna fylla ett tomt skall med en mängd innehåll, som är allt annat än stereotypt och där med skapas mångbottnade karaktärer, som är nödvändiga för hela den komiska tajmingen. Det är som manusförfattare Peter Magnusson (och Martin Persson) ej når fram hela vägen, baserat på att humorns komplexitet ska stoppas i ett tydligt statuerat slut/ett klassiskt klimax i tredje akten, i stället för att låta filmens tragikomiska humor driva den rakt igenom. Men det enskilda i scenerna bringa fram humor, med en stor igenkänningsfaktor och det hela blir på detta planet ändock en lyckad komedi. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Juli 2014.