Det finns inte många olika sorters skräckfilmer. Samma upplägg återanvänds gång på gång tills man tröttnar. Man har sett det förut. Ibland kommer det något som sticker ut, som folk börjar prata om. Det behöver inte nödvändigtvis vara bra, dock är det alltid intressant att uppleva en frisk fläkt. Det här är ett sånt exempel. Handlingen är väldigt simpel. Curts kusin har köpt en stuga i skogen, och han och fyra vänner tänker tillbringa helgen där och festa, ända tills någonting reser sig i mörkret bland träden. Okej, okej, jag behöver inte säga mer. Du har sett det förut. Ungefär en tredjedel av alla skräckfilmer som släpps på marknaden har exakt samma handling. Fem stereotypiska ungdomar, ett öde ställe och en mordlysten snubbe. Fredagen den 13:e gjorde det, Evil Dead gjorde det och även Motorsågsmassakern. De finns överallt och tycks vara omöjligt att komma ifrån. The Cabin in the Woods bjuder emellertid på något som ingen annan film i genren har gjort. Redan i den första scenen börjar man ana att det här inte är den vanliga skräckfilmen. Bakom fasaden av människoslaktande monster avslöjas det att händelserna i själva verket är en del utav ett sadistiskt spel. Med en välbalanserad dos av en för det mesta fungerande humor och splatterfilm har plötsligt allting som vi trodde att vi visste om genren vänts uppochned. Det är en vinkel på det berättartekniska planet som sällan går att skåda i filmmediet överhuvudtaget. Ständigt med glimten i ögat och med sin korta speltid på nittio minuter fungerar alstret som lättsmält, men ändå intelligent kvällsunderhållning. I en filmvärld präglad av uppföljare och nyfilmatiseringar visar regissören Drew Goddard och medskaparen Josh Whedon flytande kreativitet och skaparglädje. Mallarna behöver inte följas till punkt och pricka. Det finns trots allt kvar lite originalitet där ute. Duon Whedon och Goddard vevar upp långfingret mot andra skräckfilmsskapare och vänder de klassiska skräckfilmsklyschorna till sin fördel. Trots att allting är väldigt ytligt kan jag med ett leende på läpparna och utan att tveka acceptera situationen när karaktärerna agerar på ett dumdristigt sätt. Jag är knappast ensam om att tycka hur idiotiskt det är av dem att alltid splittra gruppen när det smartaste egentligen är att hålla ihop. Under filmens gång tilldelas man ständigt nya ledtrådar om vad det är för sinnessjukt spel som pågår, fram till den slutgiltiga uppgörelsen där allting avslöjas. Och det är tyvärr där som hela intrycket faller. Det är konst i sig att avsluta med en bra avrundning, vilket inte är tillfredsställande här. Filmen hade mått bra av att bara hålla sig till ledtrådarna och överlåta resten till tittaren. Istället för att kunna njuta av kakan framför mig, får jag den uppkörd rätt i ansiktet. Nå, det är ändå underhållning för stunden och slutet påverkar inte hela omdömet. Vill man en kväll se en annorlunda skräckfilm, så är denna given.