Allt finns där. Shima Niavarani lyskraft, Gustaf Noréns energi. Ett långfilmsstipendium av Stockholms filmfestival och en regissör som i två tidigare filmer dissekerat Fröken Julie. Nu ska trilogin fullbordas och säcken knytas ihop. Innan jag går på föreställningen nås jag av informationen att filmes sågats på diverse kultursidor vilket gör peppen ännu större. Jag borde älska den här filmen! Men tyvärr. Trots att jag sympatiserar enormt med filmskaparnas intention fångar den mig inte. Strindbergs Fröken Julie har ett genialiskt, nästan pre-intersektionellt upplägg – överklasskvinnan Julie möter Jean, som är underklass och man. Fyra olika maktpositioner tillåts samverka med passion som bränsle. I Fia-Stina Sandlunds teoribygge är det precis det här som ska gestaltas och problematiseras med rasifieringsaspekten som grädden på moset. Mycket intressant. Men jag ser inga klasskamper, jag ser ingen passion, jag ser ingen rasisfierings-diskussion, jag ser inga skådespelare som pressas och bryter ihop i den vita boxen. Jag ser en uttråkad Gustaf Norén, som passivt aggressivt har slutit sig i ett skal, obegripligt varför. Jag ser en lysande och magisk Shima Niavarani som fyller det vita rummet med sina klara kraft och improvisatoriska piruetter. Jag ser en regissör som lämnat manus och låter skådespelarna själva dra scenerna och filmen framåt. Shima Niavarani och Gustaf Norén är två top dogs i verkligheten, de tillhör gräddan av den kreativa klassen. Så även deras karaktärer i filmen, kan inte se hur den ena skulle skulle ha en position över den andra. Det räcker inte med att berätta att Shima Niavaranis karaktär skulle ha nån sorts förfader i överklassen och att hon själv är rasifierad. Det räcker inte med att klä Gustaf Norén i kvinnokläder för att filmen ska problematisera kön eller könsmaktsordning. Tyvärr tycker jag det får en nästan kontraproduktiv verkan och nedvärderande effekt för de som faktiskt tycker att det är vackert att cis-män kläs i klänningar. Det jag ser är hur den kreativa klassen stänger in sig i ett vitt teaterrum och med ambition att diskutera patriarkatet, rasism, intersektionalitet och klass men som kommer ut med en slags filmad improviserad kvasiteater. Jag dyrkar filmer som tar sig förbi och bort, filmer som bryter ner dramaturgi och vågar experimentera. Sverige är svältfött med film med intellektuell intention. Filmskapande med konstnärligt uppsåt lyser helt med sin frånvaro. Fan. Jag ville verkligen tycka om det här filmen. Det känns inte bra att jag inte gjorde det. Bara uppsåtet, risken och ambitionen borde ge projektet en fyra. Men jag kan inte. Det får bli en trea. Sorry.