Råheten är det första jag lägger märka till i Jacques Audiards Rust and Bones. Öppningsscenen när Matthias Schoenaerts karaktär letar genom ett tåg efter kvarglömt mat sätter tonen för hela filmen. Här har vi inte att göra med en first lover i ett klassiskt kärleksdrama från Hollywood. Här är vår första älskare en misslyckad dörrvakt, som försörjer sig på gatuslagsmål och väktarjobb. Hans motspelerska Marion Cotillard är späckhuggstränaren som råkar ut för en olycka och blir av med båda benen. Kärlekshistorien mellan gatukämpen och den invalidiserade späckhustränaren är igång. Jag letar alltid efter filmer med omoraliska, icke-fungerande karaktärer. De som inte riktigt är lätta att sympatisera med eller som på ett traditionellt filmiskt maner är “likeable”. Det är antihjältarna som är min hjältar. De skeva, de spruckna, de trasiga är mina bästa vänner på duken. Här får jag hela min dos, servererad med råge. Schoenaerts karaktär är både moraliskt förfallen och direkt osympatisk i sitt sätt att behandla Cotillard. Hon är i sin tur direkt avstötande och avståndstagande. Konflikten och spelet när dessa två människor tilltufsade av livet ska närma sig varandra är hjärtskärande i sin råa nakenhet. Två skadade människor kan inte hoppa in i en relation förgylld av konfetti och solnedgångar. För att de ska mötas krävs ett längre drama, där de bryter ner varandra och till slut öppnar upp sig. På vägen får vi en oförglömlig badscen och en rullstolsdans som knäcker det mesta på film. Och sen har vi tyvärr det här med slutet. Jag ska inte avslöja något, men allt det jag älskar med filmen - råheten, karaktärernas oförmåga att vara raka känslomässigt mot varandra, avsaknaden av kärleksklichéer, får sig tyvärr en ordentlig törn i slutet vilket gör att hela filmen förvandlas till sin absoluta motsatts. Jag tror att till och med Hollywoodproducenter skulle bli upprymda av präktigheten i slutscenen. Synd. Annars hade den tagit sig hela vägen upp till en femma!