”Requiem for a dream” erbjuder ett fjärde alternativ till ifall filmens viktigaste faktor är regin, manuset, eller skådespelet. Den viktigaste faktorn här är snarare klippningen och efterarbetet. Som påvisar karaktärernas sinnesstämningar och rutiner. Vi kommer på så sätt in i karaktärernas liv på ett unikt sätt, samt kommer in i samma affekt som dom är i. Vi förstår deras vardag och deras förhållande till livet. Filmen tar sin utgångspunkt i beroende och människans kamp emot beroende. Vi får följa en kvinna som konsumerar mycket tv och mat. Samt hennes son som tillsammans med sin flickvän och vän konsumerar mycket droger. Till en början lever den äldre kvinnan ett lugnt, något monotont, men ändock stabilt liv. Samt sonen är förälskad och relativt lycklig till en början. Kvinnan går snart ner sig i en fixering av att vara omtyckt och hoppas därför på att få vara med i tv – men för att vara med i tv tycker hon att hon måste banta, så att hon får plats i sin älsklingsklänning... Den främsta tematiken finns dels att finna hos den äldre kvinnan som mer än något annat vill vara med på tv och på så viss bli omtyckt. Samt tematiken om drogberoende. Vad som binder samman beroendena som avhandlas i filmen, mer än detta attribut, är samhällets förakt för beroende, samtidigt som det finns en uppmuntran till missbruk i samhällsapparaten. Filmen är en miserabel tragedi över människans begär och egentligen ganska små krav, men som via desperation får förödande konsekvenser. Vilket är hjärtskärande att bevittna – dels via dom gedigna rollprestationerna, samt den lika gedigna regin. Men framförallt ligger mycket i klippningen och efterarbetet som använder sig av fler än en bild i bild samtidigt, då och då. Ett underskattat grepp som väcker intresse och får tittaren att ta del av mer än ett perspektiv. I klippningen och efterarbetet ligger det framförallt stor vikt vid ljuden och rummens surrealistiska förändringar, som med sin apokalyptiska musik mynnar ut i en filmisk panikattack. Anton Carlson 13:e Maj 2016