Vad kan vara större än att dansa ballett på Burj Khalifa's glasfönster? Jo, att faktiskt sitta på utsidan av en Airbus A400M. Vilken skådespelare skulle annars kunna göra så än självaste Tom Cruise? Filmen tar sin början där den förra filmen, ”Ghost Protocol”, slutade. Seriens hjälte Ethan Hunt är på jakt efter en internationell, kriminell brottsrörelse, kallat för Syndikatet (för övrigt baserat på samma rörelse våra hjältar slåss emot i den verkliga originalserien från 60-talet). Efter långa efterforskningar får Hunt upp ett spår och kommer ett steg närmare att krossa Syndikatet både med assistans från sina gamla kumpaner och från en nykomling som spelas av svenska Rebecca Ferguson. Den här filmen är den helt klart bästa film jag har sett hittills under det här året på bio. I loved it! Det känns som att regissören Christopher McQuarrie har tagit serien ett steg uppåt med den här filmen. McQuarrie har både skrivit manus och regisserat den här filmen, och för det så hade jag minan tvivel, men jag hade fel. Det fanns inget nämnvärt fel i regin och manuset, förutom att man eventuellt skulle ha lagt lite extra tyngd storyn, men det gör inte mycket och jag kommer att berätta varför lite senare. Tom Cruise känner sig verkligen hemma i den här filmen känns det som. Dels eftersom att det är hans serie (han spelar ju både huvudrollen och producerar), och dels därför att det är hans fjärde samarbete med regissören McQuarrie. Hans gestaltning är väldigt hyfsad om man så får säga, men vad som gör honom till Tom Cruise är ju de fantastiska stuntsen. Ja, för det finns nämligen stunts i den här filmen som når samma klass som Heath Ledgers skådespeleri i ”The Dark Knight”. Där måste man, trots alla kritiska konversationer kring honom, verkligen hylla Tom Cruise för det han gör för seriens publik. Att han tar sig på högsta höjden hittills i serien, och samtidigt tar sig vatten över huvudet (genom att hålla andan i sex minuter). Grabben är ju 53 år! Alla de här stuntsen, som, jag behöver knappt säga det, är väldigt skickligt utgjorda och som överträffar handlingen, ger en helt klart valuta för pengarna man betalade för att se filmen. Motorcykel-scenen slår allt jag sett i ”Fast and furious”-filmerna. Jag minns hur jag satt fastspikad i biostolen vid flygplansscenen, eller hur jag höll andan vid undervattensscenen. Inlevelse, good job, guys. Det är en bra ensemble ända ner till de strålande birollerna som t.ex. Simon McBurney och Alec Baldwin. Simon Pegg, vars roll har vuxit sedan den hans inledande medverkan i den tredje filmen, är lysande i rollen som Benji och han bjuder publiken på mycket skratt och fniss. Ving Rhames och Jeremy Renner syns i lite mer undanskymda roller, men det är i varje fall bättre än att bara ge Rhames en två-minuters-medverkan som i ”Ghost Protocol”. Sammanfattningsmässigt så är jag nöjd med ensemblen i denna film. Jag måste ju såklart vända mig till den svenska duon i filmen (varför jag säger duo får ni nog veta i filmen): Jag börjar med Jens Hultén (Allas våran Seth Rydell!), som spelar en anhängare till Syndikatet och har en så pass stor roll att hans namn finns med i de kända standard-förtexterna som finns med i alla ”Mission: Impossible”-filmer (alltså inte som rollen han hade i ”Skyfall”). Det nya temat kring den här filmen har valt att utse Hulténs karaktär (kallad för Benknäckaren) till den som tar över stafettpinnen i svenskloppet i M: I-serien, i alla fall när det kommer till svenska repliker. Det är inte den bästa hantlangar-rollen jag sett i en ”M-I”-film, men Jens Hultén gör sin karaktär ihågkommen. Så till Rebecca Ferguson, som spelar filmens kvinnliga huvudroll Ilsa Faust. Jag minns att någon kallade henne för en vacker ”Scene-stealer”, och det stämmer precis in för vad hon är. Det är mer än en gång som hon verkligen stjäl rampljuset från Tom Cruise. Lysande skådespelare som gör sin karaktär mycket levande, mycket bad-ass och mycket mystisk, för man vet inte vems sida hon tillhör. Syndikatet eller Ethan Hunt? Man har verkligen gett Rebecca Fergusons väldigt mycket fotfäste och väldigt mycket utrymme i den här filmen, vilket är bra eftersom hon praktiskt taget är den enda riktigt viktiga kvinnan i den här filmen. Alla Cruise brudar i M: I-filmerna har vid något tillfälle mer eller mindre framträtt som ett kärleksintresse, och ingen har någonsin framträtt som Ethan Hunts jämlike. Här är undantaget! Hon är en suverän tillgång för serien, och faktiskt (jag säger inte det här av någon som helst filmisk nationalist-åsikt) men alltså filmens höjdpunkt. Jag hoppas på en återvändo i en kommande film, för det är svårt att tro att filmskaparna och publiken har så lätt för att släppa taget om henne efter den här medverkan. Det skulle i så fall bli den första gången en kvinnlig medverkande återvänder till en ”Mission: impossible”-film. Så ett stort tack till Rebecca Ferguson, och även ett tack till dig, Jessica Chastain, för att du tackade nej till den här rollen. Nu tar vi oss an skurken… Det är den brittiske skådespelaren Sean Harris spelar skurken Solomon Lane, som alltså är ledaren för Syndikatet. Ska man välja ett djur är han en orm, för jag tycker mig se något av Voldemort i honom. Dessutom så har jag för mig att hans röst är lite väsande. Harris spelar en skurk som bara fightas med pistol i handen, och den personen lyckats bäst i en sån skurkroll i en actionfilm är Alan Rickman. Harris gör sin skurk ändå ganska ihågkommen, men en duktig skådespelarinsats och en (extremt) kall utstrålning. Ännu har ingen av de två senaste M-I-skurkarna lyckats klå Philip Seymour Hoffmans skurk i den tredje filmen, i kampen om priset som den bästa skurken. Regissören Christopher McQuarrie har även valt att göra ett stort undantag när det gäller skurkrollen i en M: I-film, som jag inte klandrar honom för. Vidare detaljer kan inte ges, utan att det framträder en Spoiler-varning. Men så är det ju så att det är som med stuntsen i den här serien, att det måste gå högre upp för varje ny film. I denna film möter Ethan Hunt sitt ”mest omöjliga fall hittills”. Syndikatet beskrivs av Hunt som en internationell armé, men i filmen visas bara en handfull av hantlangare, som om det istället rörde sig om en illasinnad lokal maffia. Dessutom så är det som i 80 % av filmerna i den här serien, att Ethan Hunt måste vara på flykt från sin egen organisation. Efter två eller tre filmer tröttnar man nog på det konceptet, så till nästa film får det bli lite mer James Bond-uppdrag. Men utöver det och att det finns ett fåtal tillfällen då jag kunde förutse vad som komma skulle, vilket gör filmen lite tunn på överraskningar, så var filmen mycket underhållande, spännande, rolig (mycket rolig), välskriven och välspelad actionrulle. Storyn är inte perfekt, men den är välkryddad med snygga stunts och bra skådespelare. Jag kände ganska snart efter att jag hade spatserat ut från biografen, med ett leende på läpparna, att jag skulle vilja se om den. Det är den perfekta popcornfilmen för den här i stort sett regniga sommaren! Cruise och co håller redan på med en uppföljare, och jag längtar redan för den här har alla förutsättningar för en uppföljare, bara man håller måttet. Jag vill avsluta den här recensionen med att be er: Om ni gillar action-komedi, är ett fan av antingen ”Mission: Impossible” eller ”Fast and furious”-serien eller gärna både och, och klarar av att sitta stilla i lite över två timmar framför en kolosalt bra film, så tar er till närmaste biograf, köp en lagom sats med popcorn, luta er tillbaka och njut av en riktigt spännande och underhållande action-rulle, som personligen anser är den bästa filmen hittills i hela ”Mission: Impossible”-serien!