Hell´s Kitchen. En helt ny version av en sprudlande stadsdel i New York. Brutal, lömsk, bedräglig och alldeles… alldeles underbar. Ok, det kan vara så att jag helt och hållet har tappat fotfästet i en värld där hämnare härjar fritt. Där lagen har blivit laglös och där den tunna linjen mellan rätt och fel suddas ut. Daredevil skapar, i sitt försök att göra staden New York säkrare för dess invånare, ett kaos som innefattar japanska ninjor, brottsherrar med ofattbara resurser och nog med blod för att mätta behovet ett år framöver. Daredevil är inne på säsong 2 och vilken säsong det är! Jag har inte sett så här mycket action och hårdhänt behandling sedan jag i min ungdom gjorde mitt alldeles egna tonårsuppror genom att plöja så mycket filmvåld jag bara kunde. Kanske hjälpte det mig att få ut de aggressioner jag tror att alla människor någonstans besitter. Eller så var det helt enkelt för att något som verkar så barbariskt och obildat kan bli så vackert och nyskapande på film. Men det är inte därför jag vill prata en liten stund om denna fantastiska serie. För alla fantastiska saker har även en baksida. Och här får man se mycket av det på grund av alla spandexdräkter som hjältar tydligen måste bära. I ett ganska mansdominerat (förlåt Black Widow, Jessica Jones och Scarlet Witch) Marvel-universum sticker en karaktär ut lite extra mycket i Daredevil. Elektra. Hon är kvinnan som har styrkan, modet, hatet och attityden för att slå sig in i hjältarnas man-caves. Dock måste hon alltid springa 2 steg efter sin manliga motspelare Matthew Murdock (Daredevil) när de är ute på upptåg. Hur skulle det se ut om den kvinnliga superhjältinnan visade sig på styva linan och sprang FÖRE vår manliga hjälte. Pfff, så kan vi inte ha det. Men skämt åsido, Elektra visar sig ganska snart ha en sida som Matthew Murdock inte alls kan sympatisera med. Något som han gång på gång poängterar inte är anledningen till att han klär ut sig varje natt för att bekämpa brott. Makten att kunna leka Gud. Att ta ett liv bara för att du kan. Även om det är ett kriminellt liv. En mördares liv. Matthews yrke som advokat och han katolska tro gör honom naivt inställd till hur man egentligen kan få bukt med brott i New York. Specifikt de som är gängrelaterade. Lagens långa arm sträcker sig inte alltid så långt som Matthew hoppas. I Elektra finner han sin motpol. Hon dödar för att hon kan. Inte för att hon måste i självförsvar, utan för att det ger henne en känsla av makt och tillfredställelse. Allt detta kan förstås skyllas på hennes, inte så perfekta förflutna, vi har alla bagage så att säga. Mot slutet av den här säsongen så kom en annan förklaring fram till Elektras instinkt att döda. Hon är i själva verket något mytomspunnet fenomen som kallas Black Sky. Hennes ondska, om man nu vill kalla det så, har funnits inom henne sedan hon föddes. Hon är dyrkad av en japansk kult som nu försöker att hitta och fånga henne. När hon inser detta är hon villig att fullfölja sitt öde och att leda de som följer henne. Med all den förstörelse det innebär. Matthew vädjar till den del av Elektra som han tror att alla människor är och gör ett val att vara; goda. Slutstriden blir kantad av många vändningar och en hel del förlorade lemmar. Men vad som förvånar mig mest är porträttet av en hämndlysten kvinna som drivs av ett hat gentemot vuxenvärldens förebilder och dess besvikelse. Inte ens det kan hon få ha. För att ge henne ett tillräckligt starkt motiv räcker det inte med att hon gör egna val, kicks ass och vet vad hon är ute efter. Nej, kvinnan måste vara ond. Ond bortom hennes eget förstånd. Allt hon har gjort har hon gjort för att hon helt enkelt inte visste bättre. Jag förstår syftet med att skapa karaktärer som tittare måste kunna sympatisera med. Men är det omöjligt för en publik att kunna sympatisera med en kvinna som har en agenda? Och en agenda baserad på svek och mordförsök sedan barndomen. En agenda som innefattar att ha blivit upplärd till lönnmördare sedan du var så pass liten att du knappt kunde uttala ordet. Jag tror inte att en publik måste ha det. I säsong 2 introduceras nämligen ännu en ny karaktär, The Punisher, eller Frank Castle som han egentligen heter. En före detta soldat som ger sig på all gängbaserad kriminell verksamhet i Hell´s Kitchen för att kunna finna och döda de som orsakade hans familjs bortgång. Han och Elektra har ganska många liknande drag, de ger sig på allt som står i deras väg. De ångrar inga offer som har fallit för deras fötter. Och de ber inte om ursäkt för att faktiskt gilla det de gör. De har båda samma pådrivningsmekanismer. De inser även att de inte blir lyckligare oavsett hur många liv de tar. Enda skillnaden verkar vara att Frank faktiskt har, i egenskap av den man han är, gjort ett val. Så här finns inte samma problematik och fråga om varför. Han är man nog att välja själv. Det känns blasé att fördumma en annars väldigt väl porträtterad och stark kvinnlig karaktär i en serie av Marvel 2016. Kanske kan man förvisso ha i åtanke att Daredevil startade som serietidning och gjorde sitt allra första framträdande i Marvels universum 1964. Idéerna är gamla men framförandet är nytt. Men gnistan finns till att göra något riktigt bra. Jag ska inte hålla ett alltför stort feministiskt brandtal för en serie som jag gladeligen kommer att titta på säsong 3. För bortom lite halvförlegade kvinnoideal, och nu pratar jag om typiskt mansdominerande egenskaper som t.ex. muskelstyrka etc., så är faktiskt Daredevil en frisk fläkt när det kommer till serier. Actionscenerna är väl koreograferade och, i brist på bättre ord, skitsnygga. Storyn är spännande, ibland lite cheesy, men på det stora hela så får den tittaren att fundera på de värderingar som våra superhjältar tampas med. Och alla protagonister måste ha en antagonist för att föra handlingen vidare. Därför väger Daredevil och Elektra upp varandra i en värld där alla verkar ha blivit galna. The Punisher får sin alldeles egna motpol i Karen Page, juristassistent/journalist som trots att hon är oförmögen att inte hamna i knipa, visar ett starkt driv och en klyftighet som överglänser många. Hon blir förstås guidad av sin manliga chef när hon har kört fast but let´s not go there… Allt som allt så har Marvel fått ett lite oförtjänt rykte som en barnslig variant av DC. Och tittar man bara på långfilmerna så kan jag förstå kritiken. Inte för att jag klagar. Men Daredevil lever upp till en helt annan invecklad, komplex historia där det inte finns rätt eller fel. Där allas halsar går att skära av. Det finns inte hjältar och skurkar. Det finns bara människor med historier. Och alla verkar slåss för sin rätt att få bo i Hell´s Kitchen, New York. Vilket är förståeligt, det är en riktigt fin stad…