En intressant film som tar oss med på en resa till hotell, för fem individer som vill vara någon annan än den var och en av dom är, och komma i från sin verklighet. Dock tar filmens drama överhand över dom psykologiska delarna och blir för direkt i sitt utförande och tappar en del trovärdighet, som i stället hade kunnat byggas upp på en analys och en överblick över det mänskliga psyket. Med detta inte sagt att det ej är en engagerande film, för “Hotell” har helt klart en intressant filmisk utformning. Erika är gravid och bor i en fin lägenhet i ekonomisk trygghet med sin sambo, till synes har hon ett gott och välmående liv, men när komplikationer uppstår vid barnafödandet går hon in i en depression, och är inte bered att ta ansvaret över sitt barn och leva tillsammans med hennes oförstående sambo. Hon börjar gå på terapi, där hon till början inte känner att hon får någon hjälp, tills hon börja tala med några andra människor som går på terapin som likt Erika önskar att dom vore någon annan – någon som mådde bra, någon som var fri, någon som var älskad. För en tid ger sig Erika och fyra andra från terapin sig ut på en resa till hotell, där dom föreställer sig att vara någon annan än den som dom i själva verket är. Med hotell som ett naturalistiskt metaforiskt verktyg hade jag ett stort intresse för hur filmen skulle balansera detta. Mina tankar fördes till Ingmar Bergmans “Nära livet” (1958) i sin naturalistiskt metaforiska psykologiska premiss, i “Nära livet” är utgångspunkten tre kvinnor på en förlossningsavdelning i ett sjukhus som binder en bekantskap via sin gemenskap av att dom måste gå igenom och har gått igenom barnafödandet, det som sedan driver filmen är dialog och omständigheterna som handlingen utgår i från och karaktärens öde i och med situationen ledder oss igenom filmen. Detta utförande skapade ett otroligt djup för alla filmiska faktorer och dessa punkter hade kunnat bidra till en mycket djup film i även “Hotells” fall, dessvärre uteblir i många avseenden detta, och händelserna tar hellre mycket dramatiska vändningar rent direkt i stället för psykiskt, vilket tyvärr gör att skildringen av psykisk ohälsa inte tar ett starkt uttryck, utan snarare ett övertydligt och otrovärdigt uttryck. Skådespelarensemblen är stabil och trovärdig filmen igenom. Den skådespelaren/skådespelerskan som gör störst intryck måste jag säga är Mira Eklund ( som medverkat i “Sex, hopp och kärlek” och “Brandvägg”, bland annat), som med sin säregna personlighet i kroppsspråk och röst väcker stort liv i sin karaktär Ann-Sofie som det i terapin framgår att hon har blivit våldtagen och mobbad under sin skoltid. Inslag om källan till karaktärernas psykiska ohälsa nämns något för hastigt under filmen vilket är synd då en vis karaktärsfördjupning går förlorad, som jag är övertygad om att skådespelarna skulle kunnat balanserat på ett välgjort sätt. Om vi ska titta på det som slår ut den psykologiska fördjupningen är det mycket direkta dramatiska inslag så som en karaktärs dubbelliv och i finalen en missuppfattning som leder till våldsamheter. Dubbellivs-sidoberättelsen dra ner tempot på tok för mycket, även fast det ska verka som en karaktärsutveckling och fördjupning är det bristen på den redan upplagda naturalismen som faller. Finalen är dock intressant då den är väldigt obehagligt utförd men dess avrundning blir något banal i sitt sammanhang då den vill leva ut hela huvudpersonens psykiska mående tendera det att bli för övertydligt, i stället borde vi ha fått bevittna detta genom i princip hela filmen, men dessvärre har filmen valt att fokusera på det direkta i stället för det indirekt – tydligt i stället för komplext. Lisa Langseth står som regissör och manusförfattare (har bland annat gjort “Till det som är vackert” år 2010), som jag redan nämnt är manusets utformning för övertydligt och även något splittrat i sina händelseförlopp, men det bildmässiga och resterande tekniska faktorer är mycket väl utformade, med en omväxling i kameravinklar som samverka med miljöerna och smälter samman som en fin helhet. Vad gäller musiken tar den något för mycket överhand emellanåt och är för intensiv, tänk vilka intressanta möjligheter som öppnades för soundtracken om den i stället för att vara en symbol för den direkta händelsen kunde varit en symbol för karaktärernas inre känsloliv och deras känsla av maktlöshet och kraftlöshet… Som helhet är “Hotell” ändock en intressant film även fast den inte för några jätte starka intryck på det psykologiska planet är det ändå en film som finns kvar i ens tankar, detta är troligen mycket på grund av att skådespelarna så väl håller upp filmen och berörande det är “Hotell”, om än på det yttre planet och ej det inre. Anton Carlson Ursprungligen skriven i April 2014.