Trots att detta är Greta Garbos enda kända roll i en svensk film, så är hon orubbligt graciös. "Gösta Berlings saga" visar verkligen den gamla stumfilmens erfarenhet att få fram så fantastiska skådespel ur aktörerna. Lars Hanson är den ultimata Gösta Berling, efter tidigare samarbeten med Sveriges stumfilmsgigant Mauritz Stiller. Två milstolpar inom den svenska stumfilmen. Gösta Berling och Elisabeth Dohna känns som svensk films stora kärlekspar, såsom Jack & Rose från "Titanic" eller Rick & Ilsa från "Casablanca" är USA:s, men dessa två är "the two and only." Mauritz Stiller är verkligen (tillsammans med Victor Sjöström) den stora giganten inom skaran av svenska filmregissörer från denna tid. Regin och manuset samspelar lika strålande som skådespelarna. Ja, den slår alla stumfilmer jag sett. För den nyskrivna musiken står Matti Bye, en av få filmgestalter idag som står i synonym med stumfilm. Hade "Gösta Berlings saga" gjorts idag, hade det garanterat delats ut Guldbaggar. Filmen visar även ett Värmland i stumfilmsidyller. Utan att det blir dokumentärliknande, inleder Stiller filmen med några vattenforsar, filmade av en av denna tids mest kända fotografer av stumfilmer, Julius Jaenzon, alias "J. Julius". Liksom som i alla andra filmer, så måste samspel mellan regissör och fotograf kvarstå, vilket är fallet här. Både vid de harmoniska festscenerna, som i de ruskiga eldscenerna. Regissörens utvalda gester speglar även till publiken. Man behöver inte höra hurraropen, man känner när man ser hur alla hattar svänger i takt. Det är synd att Hollywood fick Garbo att sluta skådespela. Hon blir bara genom den här filmen en silverpärla i svensk filmhistoria. Mystiken och kärleken är hennes utstrålande. Hur det än verkar, så överträffar hon filmen, som är en oförglömlig svensk klassiker. "Gösta Berlings saga" hamnar helt klart bland mina Topp-5-favoriter bland svenska filmer, för trots att filmen har en reslig längd på tre timmar, så önskade jag när jag såg den, att den hade varit längre.