Verkar vara lite av ett genomgående team som genomsyrat varenda massförstörelseproducent på andra sidan atlanten. Där allt går ut på att förstöra så mycket – och till en så hög kostnad som möjligt utan att ta någon som helst hänsyn till manus eller fördjupning av karaktärer som jag så gärna eftersöker. Så, vad tyckte jag då om filmen? Jo, hade väl inga högre förväntningar. Och inte heller blev det bättre efter att japanerna gått ut med den klockrena totalsågningen om att ödlan skulle vara alldeles för tjock. Ja, käkat allt för många hamburgare så fort den klev över på amerikansk mark, för det kunde väl knappast vara så att det var den omega-3nyttiga fisken utanför japans kust som fått magen att svälla upp efter den föregående filmen? Men hur som helst så tog jag mig ner till biografen med den där inre synen av en jättelik Godzilla som lyfte upp sin mage över bältet, och det var väl ungefär också det enda jag fann roligt med den här filmen. För inte lämnade den mycket till dem andra karaktärerna och deras skådespeleri, och då undrar ni säkert: vilka andra karaktärer? och det är helt riktigt. För bortsett den underliga vetenskapsmannen Dr. Ishiro Serizawa (Ken Watanabe) som dök upp enbart i utfyllnadssyfte – lite titt som tätt med något slarvigt hopskriven replik – för att sedan försvinna lika snabbt igen, så hade vi Ford Brody (Aaron Taylor-Johnson) som aldrig riktigt blev intressant att följa med hans löjliga familjedrama de vävt in till något dramatiskt på ett onödigt sätt vi hade klarat oss utan. För mig hade Ford lika gärna kunna försvunnit ur bild redan i början någonstans då jag varken minns hur det gick för familjen eller om det ens var han som räddade dagen i slutändan då det mer kändes som ett fantasilöst knep från regissören Gareth Edwards sida till att försöka hitta något att fylla duken med i två timmar. Nej, inget att imponeras över, men och andra sidan gillade jag inledningen. Det fanns en spännande uppbyggnad som tilltalade och man ville veta mera. Fast sedan hände något och mig tappade manusskrivaren (SPOILER VARNING) någonstans mellan den där jätteelefanten till insekt på flera spindelben (hämtad direkt ur Starship Troopers, fast tusen gånger i förstorning) och Joe Brody (Bryan Cranston) som Gareth Edwards av någon märklig anledning fattat beslut om att plötsligt ta död på – den enda vettiga och intressanta karaktären att följa – för att sedan lämna oss ensamma i biosalongen med resten av kompani som man aldrig riktigt kunde relatera till, eller få någon som helst empatisk känsla för. För mig hade det så kvittat om monsterna käkat upp hela planeten, och det hade kanske också varit det bästa som en försäkring om att vi nu ska slippa se mera utav det här i fortsättningen. Och ni som tycker den förgående filmen från 1998 var värdelös (som enligt mig är underskattad) verkar ha missat den lilla charm den faktiskt bar på. Charmen som fick en att sitta klistrad av spänning och förväntan när Godzilla klampade in över New Yorks gator. I jämförelse med det här som enbart kändes som en ny Pacific Rim, fast med andra varelser. Kunde likagärna varit någon avlägsna släktning eller kusiner då alla verkar ha krälat upp ur samma havsbotten. Och då tyckte jag ändå att Raleigh Becket och grabbarna i Pacific Rim gjorde ett bra jobb med att täppa igen det där jättelika hålet i väntan på en ordentlig regissör med tydligare mål och kreativare idélösningar som faktiskt fungerar och tilltalar publiken, istället för ännu ett pengarkramande mainstreamprojekt. Men trots det så måste jag ändå säga att det inte helt och hållet var en fullständig katastrof. För som sagt, så började det ganska bra enligt mitt tycke med en stark fyra för att sedan övergå till en något svagare två. Så slutbetyget landar någonstans där mellan och får en 3a som står för underhållsvärde.