“The life is like a box of choclates” lyder en klassisk replik ur “Forrest gump” - filmen lyder dock inte under denna rubriken i sin filmiska helhet snarare är “Forrest gump” en mycket kletig och söt chokladbit och absolut inte en kartong med en mängd chokladbitar samlade i en ask, vilket är synd då det är det komplexa ämnet livet som filmen försöker sig på att skildra. För att förklara filmen med en replik ur den är snarare repliken “Run Forrest run!” mer lämplig, för så mycket mer i sin livsskildring tycks ej denna film vara. Vi får följa en man som heter Forrest Gump som sitter på en parkbänk och i episk- berättaform talar om sitt liv från barn till hans väg på bänken han nu befinner sig på, för olika lyssnare som väntar på bussen. Trots hans brist på intelligens har han levt ett mer händelsefullt liv än de flesta - han är affärsman, krigshjälte och idrottare. Men det viktigaste av allt i hans liv har ändå varit hans mamma och hans stora kärlek Jenny… “Forrest Gump” använder sig av det som bruka benämnas som episk-berättaform, det vill säga utgår från en karaktärs berättade och gestaltande av sitt eget liv – detta sättet att berätta en historia har sin möjliga fördel som sin riskerade nackdel – sitt lämnande åt karaktären, då karaktären är den ständiga drivkraften. I denna film är det episka berätasättet en nackdel baserat på karaktären. För även fast karaktären Forrest Gump ska föra fram en historia om humanitet och kärlek är det i huvudsak en menlös och tom karaktär, snarare än känslosam och sympatisk beter sig Forrest Gump som en robot skapad av USA inställd på sentimentalitet. Detta bero dels på Eric Roth brist på karaktärsutvecklande manus (vilket är illa vid tanke på filmens skildring av praktiskt taget ett helt liv), men också på Tom Hanks brist på karaktärsmässig gestaltning, det är som om han helt saknar en plats inom sig själv och förmågan att forma detta till en egen karaktär, i stället blir det hela i alla hans roller otroligt intetsägande och tomt. Filmens skildring av att kärlek är det viktigaste och att intelligens inte är det väsentliga används på ett egentligen ganska obehagligt sätt, via att Forrest inte ifrågasätter sina sammanhang det minsta, har han tur och kan bli miljonär går han utan att tveka med på det, blir han tillkallad till Vietnam går han gladeligen med på det. Eftersom filmen är ur Forrest banala perspektiv stannar heller inte filmen upp och ser sig omkring om detta ämne, i stället blir Forrest krigshjälte och vi går sedan vidare – Forrest har lyckats – allt är bra. I fall ett filmiskt verk aldrig ska ifrågasätter något så länge inte (huvud)karaktären gör det, gäller det att filmen följer denna premiss konsekvent, men dessvärre har “Forrest Gump” ett mycket tydligt och uppenbart budskap som förmedlas under hela film – att vara korkad är bra att vara i världen, framförallt i USA, då kan du blir framgångsrik och lycklig. Musiken är den likt ett flertal repliker mycket klassisk från filmen och är skriven av Alan Silvestri (som skrivit musik till i princip alla av regissörens Robert Zemeckis filmer), i synnerhet är den harmoniska öppningsmelodin uppmärksammad då en fjäder kommer svävande, och det går inte att blunda för att detta är stämningsfullt och vackert gjord scen visuellt och musikaliskt och är en trevlig väg uppför som sedan går ner under resten av filmen. “Forrest Gump” är en av år 1994 mest framgångsrika verk, den hyllades både av publik och etablerade kritiker så som Roger Ebert som gav den sin berömda 4/4 och den fick hela 6 oscars där i bland för bästa film – kanske bero hyllningarna på att filmen lyckas fånga in mycket amerikansk historia och klippa in karaktären Forrest bland verkliga historiska personer som exempelvis John F Kennedy. Men troligen bero det på filmens sentimentala dragningskraft och budskap om den enkla vägen till välmående som väl trots allt är mainstreampublikens främsta drog, för i “Forrest Gumps”-värld är det mesta enkelt och livet är en fröjd. Nåväl, det finns ändock en hel del lyckade verk i från 1994 som nåde popularitet så som “Pulp Fiction”, “Natural born killers” och “Leon” – i många avseenden blev det ett våldets år inom det filmiska mediet och där i bland ligger den sötsliskiga “Forrest Gump” som saknar allt det som dom nämnda titlarna innehar – ett flertal bitar med choklad i asken. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Juni 2014.