Innan Steven Spielberg kom att etablera sig som filmregissör som ett stort namn inom filmvärlden finns det en hel del intressanta verk att hitta i hans filmografi, “Duellen” är en av dom som är en udda thriller med ett otroligt enkelt koncept, som enbart blev en tv-film och ej någon biofilm. Filmen är baserad på Richard Mathesons (1926-2013) text med samma namn som utkom samma år i ett sådant simpelt medium som i en Playboy tidning och i filmformat finns det kioskiga vibbar men som lyckas balanseras av dess engagerande kraft och dess banala storhet. David är ute och kör sin röda bil på den ödsliga vägen längst den heta öde amerikanska öknen. Framför honom kör en stor och långsam tankbil som han kör om. I och med denna omkörningen visar föraren i långtradaren ett allt större hot och börjar förfölja David och det hela utvecklas snart till en dödlig duell helt utan mening och dess enda mål är överlevnad. Huvudrollsinnehavaren är Dennis Weaver (1924-2006) som ges mycket utrymme då han är enda karaktären i filmen som är med mer än i ett fåtal minuter, filmer som har dessa premisser och i synnerhet i thrillergenren faller i en riskzon baserat på att dess tempo ofta faller i och med utfyllnad för att handlingen ej fyller speltiden, “Duellen” är en av få filmer med denna uppbyggnad som undviker detta, dom enda jag kan komma på som också lyckats med det är “Phone both” (2002) och “Buried” (2010), på så sätt är “Duellen” en föregångare i denna ytterst illa thriller subgenren. Vad gäller Dennis Weaver dra hans rolltolkning och utformning ner filmens helhet något baserat på hans otrovärdiga skrik, gester och pratande med sig själv, dock gör inte detta lika stor skada som det kan tyckas göra då “Duellen” egentligen inte alls är karaktärsdrivande trots dess enmannafokus utan bygger helt på situationen, huvudkaraktären är enbart intressant för sin rådande situation ej som person, detta är bristande karaktärsgestaltande men också imponerande uppvisning och utformning av den huvudsakliga handlingen. Soundtracket är skapat av Billy Golden och är drivande i filmen men egentligen ganska uppenbart och fantasilöst i sitt sammanhang, musiken överraskar aldrig utan gör vad den förväntas hela vägen, men det är effektiviserande vilket ändock gör det till en hyfsad filmmusikalisk insats. Fotots hotfulla färger och dess pulserande värme fångas in starkt och obehagligt men infångandet av solen på bild känns något amatörmässigt då det lyser som en stråle rakt in i kameran vid jämna tillfällen vilket är tröttsamt och störande moment för tittarens inlevelse i bilden. I och med filmens simpla och närmast banala huvudpremiss är det svårt att inte vilja lägga in symboliska tolkningar i denna enkelhet. Det är inte svårt att vara nyanserad i “Duellens” fall dock, det är fullt möjligt och uppenbarligen dess mest troliga tolkning att det är en thriller om en psykiskt sjuk man som lyckas dölja sig i sin långtradare som tar otroligt illa upp av omkörningar, men dom möjliga symboliska uttrycket är för lockande att tolka för att låta bli – är långtradaren en symbol för den makt och det våld den lilla människan få utstå, eller är det en enkel symbol för kampen mellan det goda och det onda, eller är det en historisk tolkning satt i roadmovie-format? Oavsett i fall en väljer att se det som en rak thriller eller riskera att sitta med foliehatt och dra paralleller mellan historia och samhälle är det en kamp mellan det lilla maktlösa som tvingas att kämpa mot det stora maktfulla i en våldsam uppgörelse. Vad som även bör nämnas är att föraren till tankbilen enbart ses som en skugga, vi ser aldrig föraren på nära håll, att hålla hotet dolt applicerade ju även Steven Spielberg på “Hajen” (1975), och är mycket effektivt och när dessa filmer gjordes ett originellt grepp. Det som är så intressant med “Duellen” är att dess simpelhet skapar en storhet i dess helhet och det är så jag väljer att se “Duellen” i stället för att enbart se den som macho-spänning utan någon form av förmedling. För även fast filmens situation i sig kan ske under flera former är dess extremitet som tar sig uttryck tvivelaktig men ändock är det enkelt för tittaren att sjunka in i handlingen och utformningen och acceptera dom flesta inslagen och en lyckad och utmärkande thriller är svårt att inte benämna “Duellen” för. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Maj 2014