Den här filmen är ett extremt speciellt minne för mig. När jag såg den första gången så hade jag inte sett något liknande. Någonsin. I hela mitt liv. Öppningsscenerna är fortfarande fysiska närvarande i mig. Scenen när de åker runt med bussen och plockar upp uteliggare och kör dem till härberget var det råaste jag på den tiden sett. Jag fattade inte om det var riktiga uteliggare eller om det var skådisar. Så verkligt och smutsigt var spelet och miljöerna i den omöjliga kärlekshistorien på den klassiska bron i Paris. Michele (Juilette Binoche) är målarinnan som brutit sig loss från sitt liv i den övre medelklassen när hon gradvis förlorar synen. När hon träffar uteliggaren Alex (Denis Lavan) uppstår en hatkärlek, som lika mycket bygger på spegling av utanförskap som kärlek. När synen blir sämre blir hon långsamt mer beroende av Alex, som utnyttjar situationen på inte det bästa av sätt. När hennes familj försöker kontakta henne och få henne att genomgå en operation för att förhindra att hon blir blind gör Alex allt för att de inte ska hitta henne. Han tror de kommer ta henne från honom och det liv i samhällets marginal där han lever. Passion och kärlek förvandlat till vansinne. Lika väl som jag kommer ihåg inledningsscenen kommer jag ihåg scenen där Michele åker vattenskidor i Seine mot en fond av exploderande fyrverkerier. Så vackert, så originellt. Så filmiskt perfekt, nyskapande och eggande. Leo Carax lyckades med något som få andra filmare gjort - skapa bilder på min näthinna som trots att det var säkert tio år sen jag såg filmen fortfarande är levande i mitt inre.