Jag har alltid kallat mig själv för Beck-fantast och har sett alla svenska filmatiseringar (med Haber, Ekman och Lindstedt) fler gånger än jag kan räkna. Jag älskar dem! Dessutom har två av Sveriges bästa manliga skådespelare, Rolf Lassgård och Mikael Persbrandt, gestaltat den hårdkokta Gunvald Larsson som blivit en ikon både i bokens och filmens värld. Den senare av dem är dock den som faller mig mest i smaken; ingen kan svära och jävlas med busar på samma sätt som Micke P. När nyheten att det skulle komma åtta nya Beck-filmer nådde mig blev jag lika glad som ett barn på julafton. Jag skrev upp datumen i kalendern och räknade ner dagarna till premiärvisningen på C-More. Man kan minst sagt säga att jag hade höga förväntningar, det här skulle bli så jäkla bra! Men ack, ack, ack va besviken jag blev. Regin, manuset, skådespeleriet är en enda sörja. Det går emot min heder som svensk filmnörd att säga att skådespelare som Mikael Persbrandt och Peter Haber gör dåliga rollprestationer, därför säger jag inte det, utan beklagar mig istället över de övriga, nyare tillskotten, i ensemblen, som tuggar fram replikerna som om de läste innantill. Jag vill dock poängtera att Rebecka Hemse lyckas hålla huvudet över vattenytan med sin roll som Inger men tyvärr börjar har Ingvar Hirdwall börjat sjunka... Det är dags att sluta nu. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men sanningen är att det är dags att låta historierna om Martin Beck och hans poliskollegor gå i graven. För när det blir dåligt, när det inte längre är en fröjd att titta utan bara blir pinsamt och krystat, då är det inte Beck längre. För de "riktiga" Beck-filmerna är fantastiska.