Ännu ett samarbete mellan regissör-mannen Colin Nutley och skådespelerska-frun Helena Bergström även den tidigare använda Nutley skådespelaren Rikard Wolff medverkar, ett till välkänt namn är Rolf Lassgård. I denna film försöker sig Nutley på att skildra ett musikdrama som utvecklas till falsk död och otrohet. Den före detta hyllade popartisten Angel har förlorat popularitet som musiker, trött på sin nergång kommer hennes make och manager Rick med vad han anser vara en genial plan – under en tid ska Angel vara död, hon ska gömma sig och stiga i status i musikbranschen igen och när hon kommer tillbaka kommer hon bli en legend. Motvilligt från Angels sida genomförs planen och hon flyr till Thailand och vi får i en del tidshop följa svårigheterna med att spela död och dramatiska inslag i form av otrohet som utvecklas till våldsamma konsekvenser. Helena Bergström som står som huvudrollsinnehavaren Angel sjunger märkligt nog ingenting i filmen, trots att vi ser hennes mun röra sig över en mick med ett band som spelar hörs hon inte, vilket är ett otroligt märkligt “val” när en sångerska skildras, samma sak händer när hon befinner sig i en studio – hon sjunger inte. Musikvärlden i sig skildras väldigt naivt och utstrålar någon dunkel mediablick om vad musikranchen innebär, det finns inga som helst täcken på någon passion eller kärlek för musik i filmen, musiken tycks enbart vara ett simpelt kioskigt val för att kunna skildra en fejkad död som handling. Att skåda bakom realismens mönster bör ha sin grund i att vilja skapa någon unik känsla av ett slag, kanske försträcka överraskningsfaktorn och inte gå på det vi uppfattar som verkligheten då vi känner den så väl, avsaknaden av realism i “Angel” gör dock motsatt effekt till detta och skapar en förutsägbar yta och anpassar ständigt sin konsekvens och skippar en förklaringsmodell till den huvudkonflikt manuset vill få fram, ta bara en sån sak som att dödsförklara en människa utan att det framkommer vem som dödsförklarade personen, att en pistol riktad neråt kan skjuta uppåt, och att kunna förfalskar ett namn och fly utomlands utan några problem och utan någon mer förklaring än “vi ändra en bokstav i ditt namn och ingen kan spåra dig”. Att Colin Nutley låter sin fru Helena Bergström stå som huvudrollsinnehavare i en överlägsen majoritet i sina filmer känns som ett otroligt förblindat val, hon lyckas inte väcka någon svärta alls i sin karaktär utan följer enbart det bristfälliga manusets alla klichéer och anpassar sig in i det utan några närmare tankar om hur en komplex karaktär väckas till liv, trots att manuset är rotat i denna problematik finns det ändå mycket skådespeleri som ej har med manuset att göra – när dramatik ska spela en roll i filmen överspelar hon till ett ultimatum som är omöjligt att ta på något som helst allvar, ta bara scenen där hon troligen med rädsla i rösten säger “vad har jag gjort.”, totalt utan trovärdighet eller något äkta över sig. Vad gäller Rikard Wolffs skådespelarpresentation faller den mer baserat på manuset än hans skådespelarinsatts vilket är otroligt synd då har en karisma som skådespelare. Samma problem kan jag se med Rolf Lassgårds karaktär där manuset inte skapar någon utveckling eller fördjupning utan enbart anpassar karaktären till sitt tunna manus. Trots att Nutley har varit aktiv i filmvärlden i närmare tjugofem år när “Angel” kom tycks han varken ha utvecklat någon form av personlighet i sitt sätt att regissera film, finns hellre ingen tematik att binda upp honom till, mer än en lättsamhet som kan sväljas ner helt av den stora gråa mainstreampubliken. I “Angel” når han dock botten av sin bristfälliga filmiska utformning med en huvudkonflikt som bara är anpassad för en konceptidé som sedan fylls på med sidospår som varken för handlingen eller karaktärerna framåt det finns hellre ingen regibehållning att tala om utan sväva bara runt i denna konceptmässiga ide som Nutley måste varit förblindat nöjd med, men det hela slutar enbart som en förutsägbar utfyllnadsfilm byggd på en relativt simpel bas. Ursprungligen skriven i Mars 2014.