I Stanley Kubricks nionde långfilm möts vi av en amoralisk individ vars huvud i den första fotomässiga bildrutan är böjt neråt med ögonen tittade rakt fram i mot oss och under över två timmar tvingas vi att slukas ner i dessa ögon fyllda av ett kolsvart tomrum som blir till ett eget yttre och avslöjar ett dystopiskt samhälles totalitära natur, genom att presentera en lika våldsam individ. Inom den färgsprakade designutformade framtidsvyn möts vi iskallt med filosofiska frågor med toner av klassiska kompositörer så som Henrey Purcell i en modern tappning skapad av Wendy Carlos. Alex (Malcolm McDowell) och hans så kallade "droogs" finner underhållningsvärde i sin tillvaro genom destruktivitet på andras bekostnad i form av våldtäkt och misshandel som tillslut eskalerar i ett dråp. Efter denna “underhållning” slappnar Alex av med att sitta i en mjölkbar eller lyssna på Lubwig Van Beethoven. I en cirkelmässig utveckling följer vi Alex resa från sitt våldsamma jag till en välanpassad medborgare genom statlig utförd hjärntvätt i ett postmodernt samhällsskick av ett rent och slätstruket apokalyptiskt uttryck. Hur långt i från 1971 års Storbritannien det dystopiska samhället utspelar sig i framkommer aldrig i filmen, i Anthoney Burgess roman som filmen bygger på (“En apelsin med urverk”) framkommer det dock att den utspelar sig i år 2017. Det läggs stort fokus på designen inom filmen som tycks ha hittat tillbaka till 1950-1960-talet med kraftiga tendenser av popkonstens färgkombinationer och miljömässiga utformningar. Stanley Kubricks regi är totalt avgörande för filmens helhetsuttryck där kameran dels används som ett konstnärligt verktyg som i kombination med den klassiska musiken nästan dansar med miljöerna. Dom konstnärliga möjligheterna som Kubrick och Alcott (huvudsaklig fotograf i filmen) skapar i sitt filmiska universum missbrukas inte i den bemärkelsen att det ej blir ett inslag i från filmens manusmässiga takt, när utvecklingen i den huvudsakliga handlingen tar dramatiska vändningar anpassas kameran till scenens uttryck med en antingen statisk kameravinkel eller snabbt åkande kamera anpassad till karaktär/karaktärers rörelse. Kamerarörelserna fungera aldrig som en känslomässig förstärkare varken av surrealistisk eller sentimental natur. Manuset står även det Kubrick för - manuset går att se som en indelning i tre relativt klara akter som är avgörande för hela Alex utveckling och utformning som individ, nästan likt en Hegeliansk tes, antites och syntes: första akten som kretsar kring Alex och hans tre “droogs”ultravåld, akt två – Alex tid i fängelse och hans slutliga hjärntvätt till en ultimat medborgare, tredje akten kan ses som den mest svårdefinierade delen – när Alex återvänder till samhället, och denna akt är utformad likt en politisk metaforisk mardröm snarare än en troligt utformad realism - även denna "syntesen" tycks blir till tes och Alex fortsätta och förändras... “A clockwork orange” väckte många reaktioner när den utkom 1971, med dels motiveringen om att det fanns en avsaknad av moralisk reflektion men fick också hård kritik av Roger Ebert (recension 1972) som menade att Alex i princip skildrades som en hjälte och enbart som ett offer av ett totalitärt polisstats samhälle (vi får komma i håg att antihjälten var ett nytt fenomen - en revolutionerande blandning av antagonist och protagonist). Kubrick ansåg att flertalet av filmkritikernas moraliska ståndpunkt var banal viket slutade med att han valde att dra in filmen från Storbritannien och kom inte att visas för än efter hans död (1999). I dag över fyrtio år senare med den gångna filmhistorian som ett facit i hand är det inte precis förvånande att “A clockwork orange” när den kom lede fram till en vis moralisk panik, även fast våld hade skildrats inom film på ett rått sätt tidigare hade det ej gjorts genom en psykopats ögon utan snarare genom en moralisk kontroll från filmskaparen, detta gör troligen att många relativt ogrundat ansåg att Alex stod som filmens högsta sanning när det i själva verket är svårt att hitta några som helst anspråk på sanningssatser. I själva verket är Alex utformad till en individuell skildring av ett helt samhälle med dess påverkan, det finns alltså på detta planet en del poänger i Eberts tolkning om att Alex enbart ses som en samhällsvara snarare än en individ med egen moralisk kompass, detta temat har inom filmen (likt så övrig konst) lätt till mycket diskussion och fått klagomålet om att det är en farlig syn och påverkan på individen (påvekran som vi inte påverkas av?). Att klassisk musik dessutom ironiskt står för soundtracken la fram en stor provokation. Detaljerna står i många avseenden för samhällsskildringen genom att vi i varje bildruta följer en och samma individ blir det snarare fragment om hur samhället förefaller sig än en verklig total utformning av en dystopisk samhällsbild, historian om Alexs levnadsöde och situationer avviker aldrig utan det är i relation till denna historian samhällsfragmenten visar sig och skapar en slutlig helhetsbild av hur dess våldsamma natur applicera detta på den enskilda individen. Det finns ett flertal delar som totalt avslöjar hur samhället är beskaffat som att en form av hjärntvätt på fångar görs i syfte att få plats med fler fångar – politiska fångar, detta skildras aldrig in på större plan än att vi får det konstaterat för oss och att det blir en avgörande konsekvens till Alex resterande öde men det är det subtila framställandet av denna totala brist på kontroll som faktiskt kan väcka tankar kring att den relation Alex befinner sig i är avgörande för hela hans medvetande och hans liv. Ett till (kanske det mest tydliga) exempel på en scen som avslöjar samhällsskicket i filmen är när Alex möter på liknande människor som den han själv var men som befinner sig på ett helt annat maktplan och statusfylld position än Alex och detta tycks vara det ultimata yrket för att kunna göra utlopp för sin grava sadism... När eftertexterna med “Singin in the rain” rullar i gång kan vi inte sluta ögonen som vi kanske först ville utan kan bevittna filmens filosofiska utsago från ett annat håll än ur Alex dunkla blick, vilket troligen är en av flera anledningar till att “A clockwork orange” är en legendarisk kultfilm – att dess skildringar inte låter sig bli det minsta övertydlig utan i kontext med det estetiska originella utformningen som gör varje bildruta till ett unikt konstverk. Och det hela tendera att bli en fulländad åktur med ett filosofiskt ämne vars aktualitet inte åldras utan går till en av filmhistorians absolut tyngsta och banbrytande skildringar som skapats inom hela mediet med ett brukande av musikens konstform som skapar en tidlös anda. Anton Carlson Ursprungligen skriven i mars 2014.