Att dubba eller inte, det är frågan

MovieZine.se
7 Maj 2013 | 22:01

Att dubba eller inte, det är frågan

Anders Persson djupdyker ner i filmdubbningens historia och undersöker skillnaden mellan Sverige och andra länder.

Den 10 januari 1929 sitter en entusiastisk publik i salongsmörkret på China i Stockholm. Ljudfilmen har äntligen kommit till Sverige och stridsflygareposet "Wings" gör succé med rusande flygplansmotorer och smattrande kulsprutor. Värre blir det när den första utländska talfilmen premiärvisas, oöversatt, senare samma år. Filmkritikern Bengt Idestam-Almquist skriver i Stockholms-Tidningen: "Själv begrep jag bara hälften, de flesta förstodo säkert inte ett ord".

Åtta decennier senare är vi hyperallergiska mot dubbning. Medan spanjorer och italienare föredrar Luis Posada och Fabio Boccanera före Johnny Depp, tål vi knappt att Björn Kjellman lånar ut sin röst till tecknade smådjur. Hur blev det egentligen så?

I den gamla alléteatern på Narvavägen i Stockholm har Lasse Svensson byggt sin drömstudio. Lokalen är inredd som ett franskt torg med putsade stenhus, svarta gjutjärnsbalkonger och ett litet kafé med rottingstolar. Från torget når man inspelningsrummen. Lasse Svensson har drivit Eurotroll sedan början av nittiotalet och har sett hur dubbningsbranschen förändrats med ny teknik och fler TV-kanaler.

- Det dubbas mycket mer idag. Kvalitén är högre och digitaliseringen har gjort att allting går snabbare, säger han.

Tidigare dubbades bara tecknad film men höga animeringskostnader har gjort att alltfler barn- och ungdomsproduktioner filmas med riktiga skådespelare istället. Och i likhet med de amerikanska förlagorna har det även i Sverige blivit populärt med kändisar som lånar ut sina röster.

- Vi kan få vilken artist eller skådespelare som helst, så var det inte i början. Då var det inte fint att dubba tecknad film, säger Lasse Svensson.

Översättningen har en avgörande betydelse för slutresultatet. Den måste vara lika lång som originaldialogen och det kan krävas alternativa lösningar för att orden ska passa originalspråkets munrörelser.

- Det går inte att använda en översättare som arbetar med undertexter till material som ska dubbas. Det är så otroligt olika sätt att jobba, säger Annika Rynger, studio manager på Eurotroll.

Det är filmbolagen och TV-kanalerna som bestämmer vad som ska dubbas, i praktiken sällan material med en åldersgräns över 11 år. Ibland har de särskilda önskemål.

- Kanske vill de ha ett speciellt uttal på något eller att namn ska vara på svenska, då får man försvenska städer, platser och allt annat också, säger hon.

- Ofta vill filmbolagen också ofta ha röstprover och då skickar vi tre-fyra röster per karaktär i filmen. Man brukar casta de röster som bäst passar originalen, säger hon.

Vid inspelningen får röstskådespelarna instruktioner av en regissör medan en tekniker sköter ljud och synkronisering. Replikerna har en tidskodning som även syns på skärmen framför skådespelaren så att rätt replik sägs vid rätt tillfälle.

- Men för att dubbning ska bli riktigt bra krävs ändå ett bra originalmaterial, är originalet dåligt är det svårt att göra det bättre på svenska, säger Lasse Svensson.

Mer dubbat och bättre dubbat alltså. Men för en vuxen publik? Nej, inte i Sverige.

Animerade filmer, som nu senast "Croodarna", är nästan det enda som dubbas på svensk bio idag.

Ljudfilmens intåg innebar en översättningsproblematik och man experimenterade för att lösa den. Svenska skådespelare direktöversatte repliker i biosalongerna och man tryckte dialogen på svenska i programbladen, sida vid sida med originalspråket. 1931 skickade man ett gäng svenska skådespelare till Paris för att dubba "An american tragedy", men mottagandet på hemmaplan blev svalt. Svenska Dagbladet menade att skådespelarna talade alldeles för dött och i Social-Demokraten kunde man läsa att "Med kameran på avstånd gick det bra, men i närbild blev effekten brottsligt komiskt".

Faktum är att bruket av undertexter etablerade sig tämligen omedelbart i Sverige, och det framförallt av en anledning: pengar.

- Undertextning är den ojämförligt billigaste formen av mediaöversättning. Man brukar tala om att dubbning kostar mellan tio till femton gånger så mycket, säger Jan Pedersen, lektor och forskare på Tolk- och översättarinstitutet på Stockholms universitet.

Även det politiska klimatet vid tiden för ljudfilmens genombrott påverkade. Medan exempelvis Sverige var öppet och demokratiskt var påfallande många av de stora dubbningsländerna diktaturer.

- Spanien, Italien och Tyskland hade totalitära regimer med en språkpolitik som skulle stärka det inhemska språket. Mussolini exempelvis förbjöd andra språk än italienska på bio så det fanns inget annat alternativ än dubbning, säger Jan Pedersen.

Dubbning blev även ett sätt att censurera bort oönskade tankar och idéer i utländska filmer.
Frankrike, där man dubbar det mesta (men även undertextar en hel del biofilm), var ett undantag i sammanhanget. Där fanns ingen totalitär regim men man förde ändå en protektionistisk språkpolitik.

I allmänhet finns en tendens att små språkområden eller länder med flera språk föredrar undertexter medan större marknader talar mer för dubbning.

Mimmi Sandén följer det svenska dubbmanuset samtidigt som hon ser filmen och hör originalljudet i lurarna. Det gäller att inte prassla med papper eller göra andra ljud som kan störa inspelningen.

Den tekniska utvecklingen har förändrat arbetsprocessen, fjärran känns den tid då varje undertext faktiskt matades fram i tv-rutan med en knapptryckning samtidigt som programmet sändes. Jan Ivarsson, översättare och undertextare med flera utgivna böcker i ämnet, berättar om en episod på sextiotalet:

- En kollega undertextade en film från Kina för SVT. Han fick hjälp av en kinesisk översättare och tajmade undertexterna med en klocka, när filmen sedan sändes satt han i studion och tryckte fram text för text. Problemet var bara att när filmen var slut hade han tjugo undertexter kvar..

Ett sådant misstag är inte möjligt idag, arbetet är datoriserat med programvara som känner av replikskiften och bildklipp och hjälper översättaren bedöma när en undertext ska visas.

Undertexternas begränsade utrymme gör att ungefär 30 procent av originaldialogen går förlorad i översättningen, något som inte nödvändigtvis behöver vara negativt i förvandlingen mellan talspråk och skriftspråk.

- Väldigt lite av det innehållsbärande försvinner. Oftast är det omtagningar och upprepningar som man snyggar till för att få det begripligare, säger Jan Ivarsson.

Översättarnas utmaningar är många. Bland annat påverkar materialets dramaturgi, mycket action kräver korta undertexter medan långsamma scener möjliggör längre undertexter i snabbare takt. Och delar av dialogen som även syns mycket tydligt i bild, exempelvis en stor skylt med ett ortsnamn, behöver inte alltid finnas med i undertexterna.

Utvecklingen har också gått mot att undertexterna visas kortare tid, vilket ger plats för fler undertexter. Exponeringstiden varierar dock med den språkliga komplexiteten, och är kortare på bio än på tv.

- När du går på bio sitter du i ett mörkt rum och koncentrerar dig på filmen. Är du hemma och tittar på TV kanske du stryker eller äter mat samtidigt och då krävs det längre exponeringstid per textrad, säger Jan Pedersen.

Jan Ivarsson har haft stor betydelse för utvecklingen av undertexter,. Som tack för hans insatser finns ett europeiskt medieöversättningspris uppkallat efter honom, The Jan Ivarsson Award.

Mer material än någonsin undertextas, inte minst tack vare en explosionsartad ökning av dövtextning. Samtidigt har konkurrensen om jobben hårdnat. Översättarnas ersättningar har successivt sänkts och kortare deadlines begränsar möjligheten till korrekturläsning. Den allmänna uppfattningen verkar vara att kvalitén på undertexter har sjunkit, både i Sverige och utomlands.

Undertextning vinner ändå viss mark även i traditionella dubbningsländer. Valfriheten ökar, åtminstone på DVD och på biografer i de större städerna. Och trenden kommer säkert fortsätta, illegala filmer från nätet är sällan dubbade och miljoner av nedladdande människor vänjer sig vid undertexter.

Men vilken form av medieöversättning är då bäst? Dubbad film ger en intakt bildupplevelse medan undertexter bevarar originaldialogen, dubbning är bra för synskadade och undertextning underlättare för hörselnedsatta. Och så vidare.

I slutändan handlar det ändå om den subjektiva upplevelsen. Forskningen visar att folk föredrar det de är vana vid, oavsett om det är dubbning eller undertextning.

- Lika svårt som det är att få folk i Sverige att tro att Brad Pitt pratar svenska, lika svårt är det att få tyskar att läsa på bio, säger Jan Pedersen.

Anders Persson

Skribent
Skribent