Transhood 2020

HBO:s nya originaldokumentär “Transhood” låter oss möta fyra familjer bosatta i Kansas City, vilket kan kännas igen som ett av USA:s mer konservativa områden. Gemensamt hos dessa familjer är att de alla har ett barn som identifierar sig som transperson, och under fem års tid får vi följa deras uppväxt. Det är en inblick i en vardag som på många ställen liknar helt vanliga barn- och tonårsliv, men som samtidigt berättar om svårigheter som ingen borde uppleva, framförallt inte i denna ålder. 

När vi först introduceras till våra fyra centrala personerna är de alla nämligen väldigt unga – fyra, sju, tolv och femton år gamla – och befinner sig även i olika steg av sin förändringsprocess. Vi träffar dem vid tidpunkter då de alla borde få leva som helt vanliga barn och ungdomar, men denna del av deras identitet blir ofta ett hinder. Släktingar och vänner tar avstånd, lagar under Trumps presidentskap sätter en oro i många, och det brutala våldet mot HBTQ-personer på flera håll i landet får vissa av dessa barn att tidvis frukta för sina egna liv. Alltihop känns tragiskt och ofta rent av absurt på samma gång. 

Men såklart är det inte fullständigt kolsvart. För det mesta är det minst lika värmande som det är tungt, och som tittare kan en gå från att ena minuten le stort till att i nästa få ögonen fyllda av tårar. Det är en balans som känns alldeles lagom för att dokumentären ska både beröra och förmedla allvaret på ett genuint sätt. 

Vad gäller utformning och estetik är det ingenting banbrytande som görs, men i detta fall är det inte heller nödvändigt. Vissa sekvenser är något mer stiliserade, och defintivt snygga, men för det mesta är det helt enkelt rått på ett sätt som sätter en väldigt autentisk prägel på berättandet. På samma gång känns uppbyggnaden logisk och kontinuerlig, med en rättvis fördelning av skärmtid mellan familjerna och växlingar som aldrig känns förvirrande.

Det allra första filmen gör är att understryka faktumet att alla trans-berättelser är annorlunda från varandra. Allt som följer ser till att bekräfta detta, och låter oss också komma ihåg att detta bara är en väldigt liten andel av de många unika berättelser som finns där ute. När vi efter resans gång närmar oss filmens slut förtydligar den nu tolvåriga transtjejen Avery något annat som många uppenbarligen behöver påminnas om – att transpersoner inte är någonting annat en vanliga människor som besitter alla former av mänskliga känslor. Men förhoppningsvis har detta vid det här laget nått tydligt fram till den som spenderat sina 90 senaste minuter med dessa personer.

Jag vill inte göra något annat än att beskriva “Transhood” för en av de mest gripande och viktiga dokumentärerna jag har sett på länge. Den kanske inte kommer vara många personers förstahandsval i HBO:s utbud, men det är absolut någonting som alla borde se. Inte heller lär den endast vara ett medel för att utbilda oss som inte kan relatera på ett personligt plan, utan med största sannolikhet kan den vara både en hjälp och glimt av hopp för många.