Mean Creek 2004

Om du någonsin varit med om att bli mobbad, eller bara förolämpad, vet du hur förbannad och hämndlysten man kan bli. Multiplicera den känslan med tio eller tjugo så kanske du kommer i närheten av de mest emotionellt söndertrasade ungdomarna som porträtteras här.

”Mean Creek” är en smart film som vänder sig både till äldre kids och vuxna. Den stryker inte medhårs och enligt pressmaterialet så blev skådespelarna mycket tighta och känslomässigt berörda under inspelningens gång (med tanke på materialets emotionellt tunga delar och de många timmar de spenderade tillsammans på en liten båt är det inte märkligt).

Utgångspunkten är att lillebror Sam (Rory Culkin, i verkligheten Maculays lillebror) har blivit slagen av den några år äldre storvuxne George i skolan en gång för mycket. Därför har Sams storebror Rocky och hans kompisar Marty och Clyde beslutat sig för att lära mobbaren en läxa. Genom under förevändning att Sam fyller år bjuder de honom på en båttur. Millie, Sams första spirande romans, finns också med på turen, och agerar gruppens ständiga samvete som bromsar de mest perfida impulserna. Hämnden ter sig snabbt som en dålig idé för de flesta inblandade, som ser George som en i grunden osäker, socialt inkompetent kille i behov av vänner. Gruppledaren Marty tänker inte släppa tillfället att ta ut sin hela sitt raseri på en acceptabel och tillgänglig måltavla. Martys James Dean-liknande slyngel (karismatiskt spelad av Scott Mechlowicz), tar tillfället i akt att ta revansch på alla sätt han kan efter att ha levt ett liv där han först spöats av farsan och sen av storebror. En på ytan oskyldig lek sanning och konsekvens urartar båtturen till en kamp för att försvara det sårbaraste inom en själv.

”Mean Creek” är på inget sätt en film som dramaturgiskt står och trampar vatten. När idyllen kapsejsar, får man bommen rakt i magtrakten. Tilltalet är genuint och osentimentalt.

Skönast är att filmen är lycklig befriad från både förnumstigt tilltal och försök till politiskt korrekt folkbildning. Vuxna syns nästan inte i detta landskap av kringdrivande tonåringar. Överhuvudtaget är ”Mean Creek” som en träbit som är solblekt på utsidan men sönderbränd inuti – sällan har man sett sådan svärta i en ungdomsfilm – det är som om man injicerat en dos ”Flugornas herre” i idyllen i ”Stand By Me”. Dramatik byggs upp skickligt och spänningen stiger till brant och ofrånkomligt. När den bleka döden seglar in med vita segel kan ingenting dra tillbaka tiden. Resignationen sänker sig över gruppen. Nu måste de alla göra valet mellan lojalitet och samvete, kärlek och vänskap. Det finns ingen lätt utväg. För vissa blir det en första konfrontation med sitt inre mörker. För andra en logisk fortsättning av en dystopisk determinism där alla händelser ofrånkomligen kommer att leda till allt större fördärv. Men det finns ändå hållplatser där oskulden kan räddas. I Mean Creeks vatten formades skiljelinjen mellan förtröstan och hopplöshet, evig skymning och en ny gryning. I slutändan handlar det alltid om de val vi gör. Ett felaktigt val kommer nästan alltid leda till andra som är ännu värre i en eskalerande dominoeffekt.

I den här filmen har både elever och lärare en handbok i hur mekanismerna bakom mobbning och grupprocesser fungerar. Hur trauman kan få oss att tappa kontrollen - som i det ögonblick då den snälla Millie (kusligt välspelad av Carly Schroeder), tar en fällkniv och kallblodigt naglar fast en snigel vid en trädstam med den. Hennes ögon är i stunden helt döda och uttryckslösa. Kontrasten mellan det tillståndet och de fumliga svärmerierna hon och Rory Culkins Sam påbörjade i filmens inledning kunde inte vara större. I deras sinnen kommer skuggan av den båten alltid att fortsätta flyta på Mean Creek och peka ut det de lämnade kvar där, sin oskuld, naivitet och barndom.

ONÖDIGT VETANDE Carly Schroeder (yngst, född 1990!) syns liksom Scott Mechlowicz (äldst, född 1981) och Rory Culkin (född 1989) flitigt i kommande filmer.

Regissören Jacob Aaron Estes skrev även filmens manus och fick en välförtjänt regidebutpris på förra årets Stockholms filmfestival.