Ibland får jag frågan: "Ok, vilken är den bästa filmen du sett då?"
och frågan är svårare än man kan tro...
Menar de som frågar den filmen jag tycker är bäst just nu, eller vill de veta vilken film som gjort det största intrycket på mig när jag såg den och som därför betyder mycket för mig som åskådare även om den kanske inte är bäst idag?
Självklart kan de båda bli samma film, men om de inte blir det skulle det vara kul att veta vilka filmer som påverkat/influerat er mest.
Jag börjar med att säga:
Lejonkungen och Terminator 2.
Vilka filmer säger ni?
Svaret är givet. Music for your reading pleasure - https://www.youtube.com/watch?v=yFAnn2j4iB0
Jag var fjorton när jag såg Fight Club första gången. Det var i december 2005, dagen före julafton, och jag zappade planlöst mellan kanalerna på tv. Utanför hade den första snön fallit och lagt sig som en vit filt över världen. Jag var trött och tänkte snart lägga mig, men eftersom ögonen uppenbarligen fortfarande orkade hålla sig öppna så förhalade jag det, tvingade mig själv att sitta uppe en stund till. Snart var jag så trött att jag höll på att somna där jag satt i fåtöljen. Klockan började närma sig midnatt och resten av familjen hade redan gått och lagt sig.
Precis när jag tänkte resa mig och gå så såg jag det, en liten text uppe i högra hörnet som sa: "Snart - Fight Club". Vad var det för något? Fight Club? Titeln lät så skum. Var det någon b-ig actionfilm eller vad handlade det om? Jag hade nog förresten råkat läsa en liten kort kommentar om den här filmen i tv-guiden tidigare under dagen, nu när jag tänkte efter. Att man inte fick prata om den. Att man bröt mot den första regeln. Vad menades med det? Jag var visserligen trött, men kanske borde jag kolla in den här Fight Club ändå. Och så:
Filmen börjar med ljudet från en repad vinylskiva...
Och så kickar Dust Brothers in. Edward Norton med en pistol i munnen. "People are always asking me if I know Tyler Durden . . . " Jag var såld. Från den första bildrutan till den sista. Tröttheten var som bortblåst. I 139 minuter hade jag suttit på helspänn, pigg som en lärka och följt varje liten twist and turn slaviskt. Och när det var över kunde jag inte göra annat än att bara gapa. Det är förmodligen första (och enda?) gången jag suttit med vidöppen mun efter att ha sett en film och bara stirrat på skärmen. Eftertexterna rullar och jag känner mig helt knockad. The Pixies ackompanjerar mitt chockerade tillstånd perfekt. Jag känner hur Where is my mind sveper över mig när jag försöker bearbeta vad jag precis sett. I tonåren tar man till sig filmer på ett sätt man aldrig kommer att göra igen, och här stod alla stjärnor i linje. Jag hade aldrig sett någonting liknande. Upplevelsen var närmast religiös. Och efteråt kunde jag aldrig se på film på samma sätt igen.
Jag var fjorton när jag såg Fight Club första gången. Det var i december 2005, dagen före julafton, och jag zappade planlöst mellan kanalerna på tv. Utanför hade den första snön fallit och lagt sig som en vit filt över världen. Jag var trött och tänkte snart lägga mig, men eftersom ögonen uppenbarligen fortfarande orkade hålla sig öppna så förhalade jag det, tvingade mig själv att sitta uppe en stund till. Snart var jag så trött att jag höll på att somna där jag satt i fåtöljen. Klockan började närma sig midnatt och resten av familjen hade redan gått och lagt sig.
Precis när jag tänkte resa mig och gå så såg jag det, en liten text uppe i högra hörnet som sa: "Snart - Fight Club". Vad var det för något? Fight Club? Titeln lät så skum. Var det någon b-ig actionfilm eller vad handlade det om? Jag hade nog förresten råkat läsa en liten kort kommentar om den här filmen i tv-guiden tidigare under dagen, nu när jag tänkte efter. Att man inte fick prata om den. Att man bröt mot den första regeln. Vad menades med det? Jag var visserligen trött, men kanske borde jag kolla in den här Fight Club ändå. Och så:
Filmen börjar med ljudet från en repad vinylskiva...
Och så kickar Dust Brothers in. Edward Norton med en pistol i munnen. "People are always asking me if I know Tyler Durden . . . " Jag var såld. Från den första bildrutan till den sista. Tröttheten var som bortblåst. I 139 minuter hade jag suttit på helspänn, pigg som en lärka och följt varje liten twist and turn slaviskt. Och när det var över kunde jag inte göra annat än att bara gapa. Det är förmodligen första (och enda?) gången jag suttit med vidöppen mun efter att ha sett en film och bara stirrat på skärmen. Eftertexterna rullar och jag känner mig helt knockad. The Pixies ackompanjerar mitt chockerade tillstånd perfekt. Jag känner hur Where is my mind sveper över mig när jag försöker bearbeta vad jag precis sett. I tonåren tar man till sig filmer på ett sätt man aldrig kommer att göra igen, och här stod alla stjärnor i linje. Jag hade aldrig sett någonting liknande. Upplevelsen var närmast religiös. Och efteråt kunde jag aldrig se på film på samma sätt igen.
Extremt svår fråga. Men det första jag kom att tänka på var Mulholland Drive, men mest för att den är så väldigt bra. Sedan har vi ju också Nyckeln till frihet som är oförglömlig på många sätt, med Tim Robbins i rollen och Morgan Freeman som gör en suverän biroll. Och ja, vad har vi mer … Jo, Apocalypse Now får vi inte heller glömma med en skildring av ett psykologiskt helvete djupt in i krigets djungel, och de många oförglömliga scener som ibland fortfarande kan skrämma mig.
Roligt att höra era synpunkter :)
Det är en intressant fråga som verkligen kräver ett genomtänkt svar för det behöver ju inte nödvändigtvis vara så att filmerna som betytt mest nödvändigtvis är den bästa film man sett :)
Det är en intressant fråga som verkligen kräver ett genomtänkt svar för det behöver ju inte nödvändigtvis vara så att filmerna som betytt mest nödvändigtvis är den bästa film man sett :)
Vilken målande beskrivning av din upplevelse :)
Jadu, jag tänkte på det och jag vet inte riktigt... Har inte haft någon filmupplevelse likvärdig din vad jag kan komma ihåg. However, en "viktig" film som jag växte upp med på nittiotalet var Ronja Rövardotter, och även om den inte på något sett är perfekt (han som spelade Birk t ex var ju bara SÅ dålig) så minns jag att jag tog till mig den väldigt mycket.
Ronja var en frigjord ung flicka/kvinna med hög moral, vågade ta för sig och stå för vad hon trodde på. Jag kunde verkligen relatera till henne när jag växte upp. Ronjas relation med sin pappa var väldigt rörande, och när man är ung vill man ju inget annat än bryta sig loss från sina föräldrar. Det porträtteras ganska fint att det inte är särskilt lätt, från något håll.
I filmen har skogen en central roll, som jag också har en förkärlek till. Jag vet inte var den är filmad men naturen påminner mig om Värmlands skogar där jag växte upp. Min vilda fantasi sätter fortfarande igång när jag är i skogen och när jag var liten trodde jag att Astrid Lindgrens alla ockulta varelser mycket väl kunde ha levt där. Den svenska naturen visas som lockande, vacker, farlig och mystisk.
Aah, musiken också! Underbar...
När jag läser min text inser jag att den måste framstå som ganska ensidig och att jag höjer den helt till skyarna. Har inte sett filmen på många år, och den är säkert mycket sämre än vad jag minns. Nåväl, det fanns en tid och plats när den passade mig perfekt i alla fall :)
Ronja var en frigjord ung flicka/kvinna med hög moral, vågade ta för sig och stå för vad hon trodde på. Jag kunde verkligen relatera till henne när jag växte upp. Ronjas relation med sin pappa var väldigt rörande, och när man är ung vill man ju inget annat än bryta sig loss från sina föräldrar. Det porträtteras ganska fint att det inte är särskilt lätt, från något håll.
I filmen har skogen en central roll, som jag också har en förkärlek till. Jag vet inte var den är filmad men naturen påminner mig om Värmlands skogar där jag växte upp. Min vilda fantasi sätter fortfarande igång när jag är i skogen och när jag var liten trodde jag att Astrid Lindgrens alla ockulta varelser mycket väl kunde ha levt där. Den svenska naturen visas som lockande, vacker, farlig och mystisk.
Aah, musiken också! Underbar...
När jag läser min text inser jag att den måste framstå som ganska ensidig och att jag höjer den helt till skyarna. Har inte sett filmen på många år, och den är säkert mycket sämre än vad jag minns. Nåväl, det fanns en tid och plats när den passade mig perfekt i alla fall :)
Ja, Astrid Lindgren är för underbar alltså. Svenskt helgon, if there ever was one. "Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd". Det är så man får en tår i ögat vad fint. Älskar Ronja och Bröderna Lejonhjärta som är de två främsta filmatiseringarna utav Lindgrens verk enligt mig.
Jamen precis. Jag tror Lindgren har ganska mycket i svenskarnas uppfostran att göra :) Håller med! Även filmerna/serierna för yngre barn är ju ruskigt bra, trots att man växte ifrån dem relativt tidigt. Kanske snarare mer nostalgi än kvalitet dock.
Detta är så oerhört kul för det är precis detta som jag ville få fram med frågeställningen.
Även om du Jonna kanske inte skulle uppleva filmen som lika magisk idag, så var det en film som verkligen gjorde ett intryck på dig när du såg den. Det roliga med detta är ju att filmen som betytt mycket för dig kanske inte är den bästa filmen du sett.
Och det är detta som många blandar ihop när de ställer frågan: "Vilken är den bästa filmen du sett?"
Kul!
Även om du Jonna kanske inte skulle uppleva filmen som lika magisk idag, så var det en film som verkligen gjorde ett intryck på dig när du såg den. Det roliga med detta är ju att filmen som betytt mycket för dig kanske inte är den bästa filmen du sett.
Och det är detta som många blandar ihop när de ställer frågan: "Vilken är den bästa filmen du sett?"
Kul!
Ja, precis. Håller med om att det är en intressant frågeställning. Det där är verkligen jättesvårt, jag vet fortfarande inte vilken "den bästa filmen jag sett" är. Det har så mycket med sinnesstämning, humör, mognad, tajming, personliga upplevelser och det subjektiva perspektivet att göra. Om man ska analysera var och varannan film mot varandra på ett helt objektivt sätt tar man bort det viktigaste - känslorna! Asch, nu kanske jag blir lite väl filosofisk, men film är ju trots allt en konstform, och vad som är "high art" eller inte är ju upp till betraktaren att avgöra.
Allt i allo, jag tycker det är skitsvårt att avgöra vilken min bästa film är. Kan ibland kolla här på moviezine och tänka något i stil med "oj, gav jag DEN filmen en fyra? Var den så bra?", och så tänker jag tillbaka på upplevelsen och minns varför jag tyckte som jag tyckte, DÄR och DÅ. Minnet av filmer bleknar ju också, och det som endast är kvar till slut är ju just känslan. Om man inte kollar på filmer flera gånger om vill säga, men det har jag oftast inte tid/lust med.
Önskar att jag hade haft en upplevelse som Anton beskrev ovan, men det kanske kommer i framtiden :)
Allt i allo, jag tycker det är skitsvårt att avgöra vilken min bästa film är. Kan ibland kolla här på moviezine och tänka något i stil med "oj, gav jag DEN filmen en fyra? Var den så bra?", och så tänker jag tillbaka på upplevelsen och minns varför jag tyckte som jag tyckte, DÄR och DÅ. Minnet av filmer bleknar ju också, och det som endast är kvar till slut är ju just känslan. Om man inte kollar på filmer flera gånger om vill säga, men det har jag oftast inte tid/lust med.
Önskar att jag hade haft en upplevelse som Anton beskrev ovan, men det kanske kommer i framtiden :)
Eftersom jag mer än ofta går runt och citerar Big Lebowski i vardagen så får det bli den, samt att jag enbart dricker White Russian på krogen. Hade inte hänt om inte The dude hade frälst mig.
Alternativt skulle det nog vara Akira. Första gången jag såg en riktig japansk anime och det var en konstig upplevelse då jag enbart var 13 och nog lite för ung, fattade ju inte direkt allt om vi säger så.
Hade innan enbart gluttat runt på Disney eller liknande innan så kommer Akira som en jävla ångvält och visar vart skåpet ska stå. Sjukt bra rulle som åldrats väl
Alternativt skulle det nog vara Akira. Första gången jag såg en riktig japansk anime och det var en konstig upplevelse då jag enbart var 13 och nog lite för ung, fattade ju inte direkt allt om vi säger så.
Hade innan enbart gluttat runt på Disney eller liknande innan så kommer Akira som en jävla ångvält och visar vart skåpet ska stå. Sjukt bra rulle som åldrats väl
Haha riktigt sant angående Lebowski faktiskt!
Inga fler? Det här är jätteintressant läsning, tycker jag :)
Första gången jag såg Edward Scissorhands. Jag var en liten film-okunnig kille och visste inte så mycket om filmen förutom att Depp hade saxar istället för händer. När jag slutligen filmen, blev jag fullkomligt berörd av Edwards olyckliga karaktär och hur grannskapet utnyttjade honom. Jag grät på slutet, när Edward fick leva ensam i slottet och tillbringa tiden med att skapa makalösa konstverk i trädgården. Numera har jag sett flera mästerliga filmer som jag håller högt T.E.X Taxi Driver, Fight club, Det sjunde inseglet, Casablanca m.m. Ingen av dessa filmer har dock gjort så stort intryck på mej, som för första gången jag såg Tim Burtons mästerverk. Efter en omtitt, har jag fortfarande Edward Scissorhands som favoritfilm.
Åååh. Edward Scissorhands var den första filmen jag grät till också...
Jag måste då få säga att det är Christopher Nolans triologi om Batman.
"Batman Begins" var superduper. Den levererade en ny genre för mig. En mörk superhjälte stil. Innan var jag van med glada Spiderman stuket.
Och sen kom "The Dark Knight" där Heath Ledger levererade ett stycke skurk utan dess like. Hur skulle man kunna toppa den här filmen?
Sen när det började närma sig premiären av "The Dark Knight Rises" så var förhoppningarna skyhöga. Och jag såg den, på förhandsvisning.
Där möte jag Bane. Jag rös så ryggraden kringla sig under första mötet i öppningsscenen.
Vart jag besviken? JA, på något sätt var jag det trots att jag fullständigt älskade filmen.
Förhoppningarna om att stiga ytterliggare en nivå över "The Dark Knight" kanske vart ett omöjligt uppdrag. Men för mig är ändå Nolan bäst!
Trilogin-Nolan-Batman är för mig utan tvekan det bästa jag sett!
(Sov Gott Heath)
//Tommy
"Batman Begins" var superduper. Den levererade en ny genre för mig. En mörk superhjälte stil. Innan var jag van med glada Spiderman stuket.
Och sen kom "The Dark Knight" där Heath Ledger levererade ett stycke skurk utan dess like. Hur skulle man kunna toppa den här filmen?
Sen när det började närma sig premiären av "The Dark Knight Rises" så var förhoppningarna skyhöga. Och jag såg den, på förhandsvisning.
Där möte jag Bane. Jag rös så ryggraden kringla sig under första mötet i öppningsscenen.
Vart jag besviken? JA, på något sätt var jag det trots att jag fullständigt älskade filmen.
Förhoppningarna om att stiga ytterliggare en nivå över "The Dark Knight" kanske vart ett omöjligt uppdrag. Men för mig är ändå Nolan bäst!
Trilogin-Nolan-Batman är för mig utan tvekan det bästa jag sett!
(Sov Gott Heath)
//Tommy
Jag är inte säker, men det skulle kunna vara Landet för längesedan. Jag blev helt kär i den filmserien. Var helt galen i dinosaurier när jag var liten och jag tror det var den filmen som var början på det, Jurassic kanske spelade en liten roll där också men tror nog att anledningen till att jag gillade den var en produkt av Landet för längesedan och mitt nyfunna dinosaurieintresse. Kollade alla de filmerna, Dino Riders (på tal om det, någon som annan som kollade på de filmerna??) och samlande massa tidningar, prylar och annat utanför film. Minns även att jag höll en föreläsning om dinosaurier i högstadiet med en kompis. Det minns jag främst för att jag framförde en teori om deras utplåning om att jorden hade haft en andra måne som hade gått sönder och blockerat solen. Bla bla bla; det sa jag främst för att min kompis sa det där normala med med astroiden som slog ner på jorden medans jag tyckte att vi skulle säga två saker, så fick jag snällt ta den andra.
Ett annat exempel som jag har, som födde mitt filmintresse som det är idag, var Stallones filmer. Jag minns inte om det var en särskild film eller flera, men det var nog Rambo- och Rockyserien i stort.
Ett annat exempel som jag har, som födde mitt filmintresse som det är idag, var Stallones filmer. Jag minns inte om det var en särskild film eller flera, men det var nog Rambo- och Rockyserien i stort.
Startade mitt filmintresse kan man väl säga och jag blev allmänt besatt av franchisen.
Precis som för Anton så blir det tveklöst Fight Club för mig, en upplevelse som gjorde att mitt tidigare ganska ytliga filmintresse fullkomligt exploderade. Nu ser jag den inte längre som den bästa filmen genom tiderna, men den finns och kommer alltid att finnas på min topp 10.