Harry Potter och Halvblodsprinsen (2009)
Drama, Fantasy, Äventyr
Full pott till Harry Potter
Regissören David Yates har än en gång viftat med sitt trollspö och gjort "Harry Potter och Halvblodsprinsen" till en magiskt storslagen succé. Det är mörkare, våldsammare och sorgligare än på länge och det är hur bra som helst.
Det tog filmer för mig att falla till föga för JK Rowlings Harry Potter, en glasögonprydd trollkarlsnörd som blivit något av genrens guilty pleasure. För det har onekligen ju setts med oblida ögon och drygt rynkad näsa av de "äkta" fantasyfantasterna och även jag själv har känt en viss motvilja inför popsockerchocken som de senaste åren varit världens mest inkomstbringande filmserie.
Boken med sitt barnsliga tilltal hamnade snabbt längst bak i bokhyllan och viljan att se filmerna bottnar det karriärsmässiga tvånget att hålla sig a jour med det senaste mainstream-monstret som får fjortisarna att skrika halsmandlarna av sig. Men kanske är det också därför det är lite extra roligt att se hur HP-franchisen gått från gullig saga med barnsligt gränssnitt till en mörkare, vuxnare och absolut snyggare variant. Och kanske ännu roligare att se hur inte bara barnet i mig utan hela jag, blir överförtjust i "Harry Potter och Halvblodsprinsen".
Voldemorts grepp om trollkarlsvärlden och mugglarvärlden hårdnar. Hans anhängare, dödsätarna, sprider skräck medan ondskan växer sig starkare i attack efter attack. Hogwarts elever med Harry Potter i spetsen blir alltmer medvetna om farorna som inte bara lurar utanför utan också innaför skolans murar. Men där det finns mörker finns också ljus och tillsammans med professor Dumbledore tycks Harry Potter ha funnit ett sätt att slå tillbaka. Ett sista försök i ett gerillakrig där allianserna är alltför få och fienderna desto fler. Samtidigt som livsavgörande hemligheter väntar på att avslöjas väntar nästa slag på att utkämpas och som om inte det vore nog gör sig tonårshormonerna påminda när kärleken gör brakande och ovälkommen entré.
Det må ha varit "Fången från Azkaban" och "Den Flammande Bägaren" som satte tonaliteten i filmserien men för mig var det utan tvekan Fenixorden som satte standarden. En fortsatt förfining av den mörkare aspekten som Harry Potter bit för bit växt in i. En gripande dysterhet utan kladdig sentimentalitet med underbart fantasieggande estetik och skönhet, uppburet av ett fantastiskt berättarhantverk. Det var alltså till en lättnadens suck när David Yates fick förnyat regissörsförtroende.
Och med dirigentpinnen som bästa trollstav har han format "Harry Potter och Halvblodsprinsen" till en iögonfallande saga där känslomättade personporträtt varvas med spektakulära actionscener i magins alla färger. Sannerligen har vår Harry Potter blivit vuxnare och hans värld mycket mycket mörkare. Även om barnsligt naiva inslag som kärleksdrycker, nargels och hederlig quidditch fortfarande lever vidare som lättsamma andrum, är det med en överraskande råhet som Potter närmar sig sin slutstrid med Voldemort.
En våldsam seriositet som märks inte minst på det allt större galleri av karaktärer som får möjlighet att utvecklas och lämna sitt avtryck i filmerna från högt till lågt. Draco Malfoy ställs inför sitt livs vägval medan Helena Bonham Carter skapar filmisk magi med sin halvgalna Bellatrix Lestrange och ett slut som får även den mest oengagerade att darra med underläppen. Det må handla om magi, häxor och trollkarlar men så här mänsklig och likväl mäktig har fantasy inte varit sedan "Sagan om Ringen".
När så Dumbledore "än en gång ber Harry Potter om för mycket" är spänningen naglande påtaglig. Det här är en sagostund för både barn och vuxna som avnjuts bäst i varandras sällskap. Magi har aldrig varit så rätt som nu... med andra ord: succén är lika mycket tillbaka som fishface Voldemort.
