Sweet Tooth 2021-

När vi själva har genomlidit en världsomfattande pandemi, är kanske inte en tv-serie om ett ännu mer dödligt virus det första man känner för att slo sig ner i soffan och glo på. Den nya Netflix-serien "Sweet Tooth" (baserad på en serietidning av Jeff Lemire) erbjuder exakt det, men samtidigt har den så mycket hjärta, hopp och mysfaktor att det inte går att slita sig. 

 

För tio år sedan drabbades världen av ett livsfarligt virus som utrotade stora delar av mänskligheten - samtidigt som alla barn plötsligt föddes som hybrider, en blandning mellan människa och djur. Då de båda händelserna sammanföll tror de flesta människorna att de märkliga barnen är roten till viruset, vilket leder till att de hatiskt jagas.

 

Här möter vi den 11-åriga hjortpojken Gus, som ovetande och skyddad om postapokalysmen bor ute i skogen tillsammans med sin pappa (Will Forte, känd från "The Last Man on Earth"). När fadern går bort till följd av viruset bestämmer sig den lilla hybriden för att vandra till Colorado, där hans mamma ska finnas. På vägen träffar han överlevaren och den tidigare amerikanska fotbollsspelaren Jeppard (Nonso Anozie), som motvilligt hjälper Gus på resan. 

 

Det som följer är en både mörk, rolig och mysig roadtrip över de vackra amerikanska landskapen, där kontrasten och kemin mellan den naiva och godtrogna Gus och den hårda men innerst inne varma överlevaren Jeppard är seriens stora drivkraft. Den unga nykomlingen Christian Convery som Gus är fullkomligt strålande som den gulligt bortkomna hybriden, till den grad att jag nästan glömmer bort att det är en riktig pojke under hjorthornen och de mjuka öronen. Tillsammans med honom får jag som tittar lära mig mer om den trasiga och farliga världen, då han lever efter en felaktig världsbild som hans far har målat upp åt honom. Med hjälp av en (stundtals överdrivet klyschig) berättarröst signerad ingen mindre än James Brolin känns det lite som en sagoberättelse, som visar både på mänsklighetens bästa och värsta sidor. 

 

Pararellt med den mysiga vandringen får vi även följa några andra överlevare, som Aimee som efter att ha isolerat sig på sitt kontor i flera år ger sig ut på en egen resa. Vi har även träffa Dr Singh, som i ett till synes fortfarande fungerande samhälle motvilligt får i uppdrag att fortsätta arbetet med att ta fram ett vaccin tillsammans med sin infekterade fru Rani. Till en början kan de här berättelserna kännas en aning onödiga och frikopplade från Gus och hans gäng, men efter några avsnitt förstår man kopplingarna och hur de hjälper mig som tittare att förstå hur världen ser ut efter katastrofen. 

 

Den enda i ensemblen som sticker ut som rent ut sagt dålig är den parodiskt onda skurken general Abbot (Neil Sandilands) som leder den hybridjagande gruppen Last Men, som känns som en blandning av en nazist och Dr Robotnik från "Sonic the Hedgehog". Serien är verkligen inte utan sin beskärda del skruvade humor, men här blir det mest överdrivet och överspelat. 

 

Är det något jag verkligen vill applådera "Sweet Tooth" för, är det att den faktiskt vågar avslöja en stor del av de genomgående frågetecknen redan under sin första säsong, istället för att dra ut på mysterierna över flera säsonger som många andra liknande tv-serier. Det gör att fokuset istället flyttas till det intressanta världsbygget och inte minst relationerna mellan de olika rollfigurerna. Efter de första åtta avsnitten finns det fortfarande några gäckande frågor som kräver svar, men det gör bara serien spännande utan att det blir "Lost" av det hela. 

 

"Sweet Tooth" är kanske inte alltid helt träffsäker i sitt försök att använda hybriderna som en allegori för rasism och utanförskap, men utöver det bjuder den på en postapokalyptisk roadtrip med mycket hjärta som känns lite som en barnvänligare och charmigare "The Walking Dead".

 

Gus jakt på svar om sitt förflutna och den genomgående tematiken om hem och familj engagerar och värmer, trots att själva ramberättelsen handlar om en riktigt risig pandemi vars sjukdomssymptom påminner farligt nära det virus vi själva lever med. Långt ifrån alla effekter och sminkning är lika övertygande som hornen på Gus huvud, men den hjärtvärmande berättelsen kompenserar mer än tillräckligt för de brister som finns.