Snowpiercer 2020-2022

Som många andra välgjorda serier och filmer med apokalypstema kittlar också denna skönt min undergångsångest. Det är klaustrofobiskt, skitigt och precis så där lagom stresstriggande för att orka ses i ett svep.

 

”Snowpiercer” utspelas i en framtid när världen frusit till som följd av misslyckade försök att komma till bukt med klimatförändringarna. De sista överlevande människorna befinner sig på ett enormt tåg, Snowpiercer, som nu non stop rusar runt den snötäckta jorden. Tåget med sina 1001 vagnar är en ark uppdelad i tre klasser, plus ett släp, där de fattigaste lever i mörker och misär.

 

En av dessa släpåkare är Andrew Layton, som tillsammans med några andra planerar sju år efter avfärden en revolution. När ett mord i den främre delen av tåget sker, hämtas Layton, som var polis i sitt tidigare liv, för att lösa brottet. Det görs på order av lokförare Wilford och hans anhang, ledd av trivselansvariga Melanie Cavill. Layton följer motvilligt med, men ger inte upp tanken på att störta ledningen.

 

Det hela börjar otroligt bra. Vi blir presenterade en handfull intressanta karaktärer och de tillsammans med själva premissen känns väldigt lovande. Produktionen är snygg och jag älskar scenografin, de detaljerade miniatyrmiljöerna, som havet och trädgårdsodlingarna. Överlag är fotot, redigeringen, samt övrig teknik väldigt proffsiga. Och visuellt är ”Snowpiercer” utan tvekan en jackpot.

 

Tyvärr börjar det spreta något i intrigerna efter inledningen. Det händer lite för mycket, på för många håll. Mord och diverse förvecklingar staplas på varandra och även om de engagerar på de flesta håll, så passar vissa konflikter bättre i en såpa. Samhällskritiken i serien är tydlig, men jag hade önskat att man vågat gå lite mer på djupet vad gäller orättvisorna som behandlas. Nu blir det istället mest bara några ytliga reflektioner om att missförhållanden inte är bra. Jo tack. Men det visste vi ju redan.

 

Manuset är ändå genomarbetat och historien trots sina brister hyfsat välberättad. Framförallt rusar vi fram med tågets hastighet och det blir aldrig någonsin tråkigt. Efter vissa urspårningar ungefär halvvägs, rattas kolossen rätt igen, inför en riktigt dramatisk final. De sista avsnitten är grymt spännande och från den sjunde och framåt stänger jag inte av ens för en kisspaus.

 

Daveed Diggs spelar Andre Layton och Jennifer Connelly är Melanie Cavill, våra protagonister fram och bak i tåget. De agerar båda två trovärdigt och deras karaktärer är mångfacetterade, fast ändå lätta att relatera till. Framför allt Connelly övertygar i alla uttryck, men även Lena Hall som nattklubbssångerskan Miss Audrey och Alison Wright som Melanies kollega Ruth gör minnesvärda intryck.

 

Rent visuellt påminner detta väldigt mycket om filmen med samma namn från 2013, av Bong Joon-Ho. Vissa miljöer är identiska. Också historien har samma stomme som förlagan, men är i övrigt som sagt ganska kraftigt utbroderad här. Bong har alltid en slags poesi i sitt bildspråk, något som inte direkt återfinns i detta. Några dansanta och vackert blodiga fightingscener i slow motion kommer ändå nära nog.

 

Sammanfattningsvis och i slutändan är ”Snowpiercer” en mycket sevärd serie. Den börjar lysande, tappar lite fart, men gasar därefter på igen mot ett svindlande slut med kul cliffhanger. Det kommer en andra säsong och jag räknar redan dagarna dit.