Att väntan på denna serie varit olidlig vet jag inte om jag påstå, men den har då sannerligen varit lång, riktigt lång. Olidlig hade den dock mycket väl kunnat varit, men med handen på hjärtat måste jag medge att mitt intresse inför denna produktion avtagit under årens lopp. Japp ni läste rätt, under årens lopp. Fox gav nämligen serien grönt ljus 2013 och redan någon gång 2011 eller 2012 läste jag om den för första gången. Tiden läker inte endast sår, den har även en förmåga att svalna mitt intresse. Sedan är det ju faktiskt så att det sällan ger bra vibbar då en TV-serie/film får sin premiär uppskjuten en sisådär 3-4 gånger, då ligger det oftast en massa tjall på linjen bakom det hela.
Vad mer som gjort, garanterat inte endast mig, skeptisk inför "Wayward Pines" är mannen bakom det hela; M. Night Shyamalan. En regissör och producent som inte gjort något vettigt sedan... ja jag minns ärligt talat inte. Nu känner jag att jag låter riktigt bitter här så jag kan väl flika in att jag ändå inte helt tappat hoppet kring honom. Då Shyamalan varit i toppform har det oftast resulterat i grymt bra filmer och jag var faktiskt en av dem som även uppskattade rätt lågt värderade filmer som "Signs" och "The Village". Det var ju dock ett tag sedan även just dessa filmer för första gången såg dagens ljus så min skepsis har varit befogad.
Vad som dock hela tiden har talat för serien är definitivt den rätt imponerande rollistan. I huvudrollen ser vi Matt Dillon och tillsammans med honom stabila skådespelare som bland andra Juliette Lewis, Terrence Howard, Melissa Leo, Hope Davis samt Toby Jones. Att även handlingen, själva ploten, vilken kretsar kring en skum småstad (just Wayward Pines) med till synes minst lika mystiska karaktärer i bästa "Twin Peaks"-anda, har tilltalat mig ända sedan starten är heller inte något jag tänker sticka under stolen med. Frågan är ju dock självfallet ifall Shyamalan varit i toppform eller i bottenform? En plot kan låta hur intressant som helst, men det gäller liksom att man kan hantera den också.
Jag ska alldeles strax dyka in lite på de synpunkter jag hade under de fem första avsnittens gång, naturligtvis helt spoilerfria så ni vågar absolut läsa vidare. Först tycker jag dock vi kör lite om vad det hela handlar om.
"Wayward Pines" kretsar alltså först och främst kring Secret Service-agenten Ethan Burke (Dillon), en rätt kärriärslysten man som dessvärre även bär med sig en brokig historia av diverse mentala sjukdomar. I uppdrag har han att finna sin före detta partner (och älskare) Kate Hewson (Carla Gugino) i den, till synes, ack så idylliska och oskuldsfulla småstaden Wayward Pines, belägen någonstans i Idaho. Men när en olycka gör att han hamnar i stadens sjukhus, utan vare sig sin mobiltelefon eller plånbok, börjar saker och ting ta en oväntad och obehaglig vändning. En twist som sätter igång ett psykologiskt spel där man som tittare ställer sig frågan ifall Burke fått ett mentalt återfall, eller ifall det verkligen är något gravt fel på eller i staden?
Det där låter väl bra, åtminstone ifall man är en gillare av psykologiska thrillers? Det är jag. Jag gillar även filmer och TV-serier där huvudrollen minst lika mycket utgörs av en stad och dess karaktärsgalleri som av en mänsklig person. Vi har sett det förr; "Twin Peaks" nämns ofta i sådana här sammanhang, men även en serie som "Deadwood" gjorde underverk i just detta avseende. Tunga titlar, jag vet och "Wayward Pines" når väl ändå rätt så väntat inte upp till dessa klassiker, tyvärr. För den sakens skull är dock inte allt helt åt skogen här. Detta självklart mycket tack vare att just jag är en sucker för sådana här format, men även för att skådespelarinsatserna faktiskt är över förväntan. De flesta åtminstone.
Nu nämnde jag ju visserligen tidigare att serien har en "imponerande" rollista, men sådant är aldrig någon garanti för starka skådespelarinsatser. Vi har sett även de största Hollywoodgiganterna göra magplask genom åren, vad det gäller "Wayward Pines" klarar de dock sig undan med hedern i behåll.
Jag gillade även bitar av ploten, men det hela kändes lite väl spretigt from time to time. Det känns helt enkelt som det varit för lite "för många kockar" inblandade här och detta fenomen ser man ofta kring produktioner som varit i utveckling under en alltför lång tid. Man ser det även mer ofta på networks än på kabel. Jag vet jag brukar tjata i detta ständigt, men jag kan ändå inte låta bli att säga; "Tänk ifall HBO eller varför inte Showtime producerat denna istället?". Nästan alltid då det gäller networks så ska de överförklara lite väl mycket och så ska de ju naturligtvis nå ut till (tillfredsställa) de större massorna. Tyvärr upplever jag dessa utspel som fördummande istället för förklarande, men det är jag det. Vi tycker alla olika.
Utan att spoila allt för mycket, jag lovade ju innan att jag inte skulle göra det, kan jag berätta att serien även använder sig av sådana där berömda flashbacks. Nu brukar jag vara en gillare av sådana. De skänker oftast mer djup och förståelse för bland annat karaktärer och deras handlingar, i "Wayward Pines" känns de dock lite off. Jag ska väl inte säga onödiga då vissa av dem absolut fyller sitt syfte, men jag önskar att de istället helt hade lämnat oss i Ethan Burkes psyke och situation.
Vi får även följa människor på annan ort, bland annat Burkes fru och dotter (Shannyn Sossamon och Charlie Tahan), dessa utflykter känns än mer onödiga och liksom sabbar det som är ack så viktigt i en sådan här typ av serie; den psykologiska stämningen. Jag inbillar mig nämligen att allt hade kännts mer isolerat, skrämmande och förvirrande ifall man stängt oss som tittare ute från allt som sker ute i den vida världen . Men som sagt, nu är Fox ingen kabelkanal och då vågar man liksom inte löpa linan ut verkar det som, vilket är synd.
Nu har jag läst fler recensioner som faktiskt är inne på exakt samma spår som mig, uppenbarligen stör det fler än mig med dessa avbrott från just staden Wayward Pines. Ni som känner att detta kan bryta illusionen ska alltså vara beredda på lite onödigt vattentramp och på några missed opportunities.
Så mycket mer vill jag inte berätta eller avslöja, det här är en sådan där serie som bara mår bättre av ju mindre ni vet. Den är helt okej, den är inget haveri. Det hela beror nog på hur petig man är. Ifall Shyamalan har hittat tillbaka till sitt esse är svårt att svara på, ni ska ju komma ihåg nu att jag endast sett halva säsongen. Detta är absolut inte någon fullständig och slutgiltig recension. Jag kan dock berätta att jag ska fortsätta titta, "Wayward Pines" har helt klart sina stunder och i det sista avsnittet jag såg (det femte av totalt tio) började det bli riktigt intressant.
Apropå Shyamalan, ja det finns twister (döh) och det ska bli intressant att se vad han kokat ihop som "major twist" i det sista avsnittet. Jag menar, det känns väl inte som att det är en äkta Shyamalanproduktion utan en rejäl twist i slutet? Ifall denna eventuella tvist stjälper eller hjälper serien som helhet återstår dock att se.
Avrundningsvis kan jag säga att det största problemet med serien (hittills) är alltså att den kunde ha blivit bättre. Man borde helt enkelt ha vågat mer. Ja och slutat upp med att hålla handen på oss tittare som man ibland har en olustig förmåga att göra.
Ska ni se den? Ja det tycker jag, ni ska ge den en chans, speciellt ni som gillar den här genren. Sedan kan den ju bli helt magisk i de sista fem avsnitten, vem vet? Inte jag, men en kan väl hoppas?
"Wayward Pines" har en gigantisk samt internationell premiär om exakt en vecka, den 14 maj, på Fox! Här mina vänner har ni en trailer:
Blanda TV-serier som "Twin Peaks" och "The Leftovers" med filmen "The Stepford Wives" och så krydda med en nypa klassisk M. Night Shyamalan ("The Village" & "Sjätte sinnet") så kommer ni rätt nära.
Kommer ni att titta? Kommentera gärna nedan!
