Jag skulle lätt kunna spendera hela julledigheten med att ranka årets topp tio filmer. (För den astrologi-troende skulle mitt beteende bekvämt kunna skyllas på stjärntecknet Vågen.) Men jag har nu äntligen lagt prestige åt sidan, ignorerat andra kritikers intressanta infallsvinklar och enbart tagit hänsyn till vad jag gillar. Och jag föredrar underhållande och fängslande äventyr framför klichéartade snyftare om sjuka människor och djur (suicidala kaniner undantaget).
Passande nog känns det som att filmåret 2015 gått just i barndomens fotspår med remakes som ”Poltergeist” och uppföljare som ”Jurassic World” och rebooten/prequelen ”Terminator: Genisys.” Kanske är jag inte tillräckligt nostalgisk, men som helhet har filmåret 2015 inte överraskat mig nämnvärt. Jag har saknat utbudet av nyanserade dramer och thrillers i linje med förra årets ”Girlhood” och ”Gone Girl”. Jag måste bittert erkänna att det hade varit lättare att göra en topp-10 lista över sämsta filmer. Då hade det bara varit att plocka fritt bland hungriga dinosaurier, sadistiska miljonärer eller absurt tillrättalagda indiefilmer om döende tonårstjejer.
Men bortsett från besvikelserna har 2015 trots allt också bjudit på en del storslagna berättelser i både pampigt jätteformat och i småskaliga finförpackningar.
10. Wild Tales
Sedan min storebror plockade fram VHS:en med ”Falling Down” för första gången har jag haft ett osunt förhållande till människor som går bärsärk och ger efter för de ”fulare” känslorna. Det kan vara otroligt befriande att se folk tappa det, särskilt under socialt oacceptabla tillfällen som brudvalsen.
Överraskning: Bajsscenen, på gott och ont.
9. Tale of Tales
Denna surrealistiska berättelse med skön 80-tals fantasykänsla tycker jag har fångat andemeningen i begreppet folksagor. Garrone lyckas ingjuta samma obehagskänsla i mig som när jag trillade över H.C Andersens ”De röda skorna” i alltför ung ålder.
Överraskning: Trots den överdrivet teatraliska framtoningen blev jag helt förtrollad av den vackra scenografin och fotot.
8. The Imitation Game
Visst är den svulstig, men det var länge sedan jag blev så hänfördes av en biografi. Trots att jag är hyfsat ointresserad av krigshistoria lyckades denna väcka min nyfikenhet så pass att jag låg uppe halva natten efteråt och läste på mig om Turing. Alla historiker därute kan andas ut, storyn måste inte vara 100% korrekt för att skapa intresse.
Överraskning: Storyn.
7. Kung Fury
Okej, inte ens jag kan värja mig för heta vikingabrudar som kommer ridandes på coola dinosaurier, för onda arkadspel och poliser i röda pannband. Bara idén att bli hackad bak i tiden för att slåss mot historiens ondaste man ”Kung Führer” är så bisarr att jag måste skratta.
Överraskningsmoment: Sammanfattar riktigt snyggt 80-talets estetik.
6. Havets sång
När jag var liten älskade jag sagor så mycket att pappa till slut började läsa ”Askungen” baklänges för mig för att inte själv somna under nattningen. Denna saga berörde mig särskilt med sin fina balans mellan bittert vemod och fina gestaltning av sann syskonkärlek. Dessutom är ju sälar sjukt söta.
Överraskning: Teckningsstilen som är otroligt vacker.
5. Whiplash
För att någon äntligen gjort en ärlig film om hur strävan efter att leva på ett kreativt yrke kan se ut. D.v.s. långt från fagra muser, rödvinsandedräkter och romantiska idéer om det kreativa master-mindet. Extra bonus får den för hur trumtakterna är perfekt synkade med dramaturgin.
Överraskning: Fantastiskt skådespeleri från både Miles Teller och J.K Simmons.
4. The Hunger Games: Mockingjay - Part 2
Jag har älskat storyn sedan jag läste böckerna och tycker att filmerna är nog så bra då bokens något flummiga teknologiska beskrivningar blir tydligare på duken. Katniss är en av mina favorithjältinnor och även om första filmen var mer av en överraskning förtjänar denna en plats på listan.
Överraskning: Den jämna fördelningen mellan manliga och kvinnliga karaktärer.
3. Inherent Vice
Trots att storyn är lika trasslig som ett Törnrosasnår är det den mest välskrivna filmen i år. En av favoriterna är när berättarrösten beskriver detektiven Christian såhär: ”... here's the old hippie-hating mad dog himself in the flesh: Lieutenant Detective Christian F. Bigfoot Bjornsen. SAG member, John Wayne walk, flat top of Flintstone proportions and that evil, little shit-twinkle in his eye that says Civil Rights Violations.”
Överraskning: Jag har inte skrattat så mycket på länge.
2. Birdman
Visuellt spektakel som driver med superhjältefilmer på ett engagerande och välkomnande sett i dessa tider då det tycks gå inflation i genren. Berättelsen påminner ganska mycket om ”Moln över Sils Maria”, men skådespelarensemblen i denna överglänser och budskapet är både roligare och tydligare gestaltat.
Överraskning: Ja, hade någon sett Michael Keaton sedan ”Batman Returns”?
1. Mad Max: Fury Road
För att det är den snyggaste filmen i år som på ett nyskapande vis leker alldeles förträffligt med både färg och form på ett sätt som för tankarna till 80-talet. Självfallet även för storyn, för Charlize Theron sjukt coola insats som Imperator Furiosa, för soundtracket och för mannen med gitarren. Sedan kan jag inte annat än dyrka tanterna på motorcykel.
Överraskning: Allt.
En onumrerad hedersplats lämnas åt ”Star Wars: The Force Awakens” eftersom min bror låter meddela att han blev gråtmild när han såg den. Tyvärr får jag själv hålla ut till efter den 19 januari eftersom jag väntar på att mini-me ska anlända med storken.
Det ska bli kul att höra vad ni tycker var bäst i år och jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!
