Just nu verkar det vara lite oklart om vi kommer få se en "Chapter 5" i "John Wick"-serien eller inte. Spinoffer och liknande expansioner av Wick-världen är redan på gång men även om det känns osannolikt (med tanke på hur lönsamma filmerna har varit) kan det vara så att vi har sett titelkaraktären på vita duken för sista gången. Oavsett om Keanu Reeves kommer axla den skottsäkra kostymen igen eller inte så lär det dröja innan det händer.
För att göra väntans tider lite mer hanterbara så har jag nedan listat fem filmer som jag tycker är besläktade med "John Wick"-serien, på ett eller annat sätt. Vissa har väldigt tydliga paralleller medan andra är mer långsökta. Det du kan räkna med är att alla är värda en titt!
För att göra väntans tider lite mer hanterbara så har jag nedan listat fem filmer som jag tycker är besläktade med "John Wick"-serien, på ett eller annat sätt. Vissa har väldigt tydliga paralleller medan andra är mer långsökta. Det du kan räkna med är att alla är värda en titt!
"Atomic Blonde" (2017)
Första "John Wick"-filmen regisserades av både Chad Stahelski och David Leitch, men från tvåan och framåt har den sistnämnda dragit iväg på andra håll. Innan han tog sig an (de kraftigt överskattade) "Deadpool"-filmerna så svängde han förbi Berlin och kokade ihop Wick med 80-talets paranoia och kalla kriget-spioneri. Charlize Therons agent Lorraine Broughton delar till viss del DNA med Keanus mördarmaskin men det märks att Leitch vill göra något med mer djup och tyngd i "Atomic Blonde", med blandad framgång. Storyn blir stundtals onödigt snårig och spionklyschorna haglar.
Hur som helst så finns det ingen tvekan om att actionscenerna är fenomenala, till och med på en nivå som jag personligen tycker slår hårdare än "John Wick"-serien. Nyckeln till det är de långa tagningarna, att Leitch tar den måttligt klippta och koreografiskt tydliga actionstil som han och Stahelski lade grunden för och tar den till nästa nivå. Sen har Broughton råare, stökigare och mer brutala metoder än Wick, vilket jag gillar. Exempelvis den riktigt svettiga trappscenen är helt oförglömlig och flera andra scener i filmen närmar sig den nivån.
Hur som helst så finns det ingen tvekan om att actionscenerna är fenomenala, till och med på en nivå som jag personligen tycker slår hårdare än "John Wick"-serien. Nyckeln till det är de långa tagningarna, att Leitch tar den måttligt klippta och koreografiskt tydliga actionstil som han och Stahelski lade grunden för och tar den till nästa nivå. Sen har Broughton råare, stökigare och mer brutala metoder än Wick, vilket jag gillar. Exempelvis den riktigt svettiga trappscenen är helt oförglömlig och flera andra scener i filmen närmar sig den nivån.
"Mad Max: Fury Road" (2015)
Tidernas absolut bästa actionfilm? Mycket möjligt. George Millers magnum opus och fjärde (och bästa) filmen i "Mad Max"-sagan har inte särskilt mycket gemensamt med "John Wick"-filmerna när det gäller story eller karaktärer, likväl tycker jag att den hör hemma på den här listan. Samma typ av skamlöst bombastiska actionspektakel och rena "hur i helvete har de filmat detta utan att 18 personer dog?"-känsla som "Fury Road" avger har även en del scener i "John Wick: Chapter 3" och "John Wick: Chapter 4". Inte på samma nivå eller skala, eller lika frekvent, men det finns där.
"The Raid 2" (2014)
Förmodligen den film på listan som är mest lik "John Wick"-serien rakt igenom. Hela receptet finns här. Den till synes odödliga protagonisten (magiska Iko Uwais) som avverkar hundratals med hejdukar i scen efter scen, en värld med snåriga lojaliteter och interna spelregler, tydligt avdelade antagonist-fraktioner och visuellt spektakulära "arenor" där de stora slagen utkämpas.
Det som "The Raid 2"-regissören Gareth Evans lyckas ganska rejält mycket bättre med än Stahelski i den bakre delen av "JW"-franchisen är variation. Jag gillar både trean och fyran men många av actionscenerna känns onekligen frustrerande repetitiva, med huvudskott efter huvudskott efter huvudskott. Koreografin som Evans och hans team får till i "The Raid"-uppföljaren är i ständig evolution och ständig eskalation med väldigt få upprepningar (kolla bara in köksfajten, filmens bästa scen trots att den "bara" rör två personer). Att det är en helt mästerligt bra film med enorm emotionell slagkraft gör också sitt, såklart.
Det som "The Raid 2"-regissören Gareth Evans lyckas ganska rejält mycket bättre med än Stahelski i den bakre delen av "JW"-franchisen är variation. Jag gillar både trean och fyran men många av actionscenerna känns onekligen frustrerande repetitiva, med huvudskott efter huvudskott efter huvudskott. Koreografin som Evans och hans team får till i "The Raid"-uppföljaren är i ständig evolution och ständig eskalation med väldigt få upprepningar (kolla bara in köksfajten, filmens bästa scen trots att den "bara" rör två personer). Att det är en helt mästerligt bra film med enorm emotionell slagkraft gör också sitt, såklart.
"The Night Comes for Us" (2018)
Med tydlig inspiration från de ovan nämnda "The Raid"-filmerna tog regissören Timo Tjahjanto steget från skräckgenren till actiongenren med 2016 års "Headshot". Actionscenerna blev väntat minnesvärda (det är svårt att tänka sig något annat med Iko Uwais i huvudrollen) men bortom det haltade filmen ganska rejält och det var först med "The Night Comes for Us" som allt föll på plats.
Uwais och andra "The Raid"-skådisar som Joe Taslim, Julie Estelle och Zack Lee sammansluter där i en storslagen och hisnande imponerande actiontårta av liknande mått som "The Raid 2" och "John Wick: Chapter 4". Det som gör den här filmen unik jämfört med de andra nämnda är att Tjahjanto totalt släpper tyglarna och omfamnar sin skräckådra. Det grafiska våldet är uppskruvat till en nivå som varken Evans eller Stahelski någonsin kom i närheten av och smärtan i varje gevärsskott och knivspets som träffar människoskött är påtaglig. En fantastisk åktur som snuddar vid gränsen mot det motbjudande, på bästa sätt.
Uwais och andra "The Raid"-skådisar som Joe Taslim, Julie Estelle och Zack Lee sammansluter där i en storslagen och hisnande imponerande actiontårta av liknande mått som "The Raid 2" och "John Wick: Chapter 4". Det som gör den här filmen unik jämfört med de andra nämnda är att Tjahjanto totalt släpper tyglarna och omfamnar sin skräckådra. Det grafiska våldet är uppskruvat till en nivå som varken Evans eller Stahelski någonsin kom i närheten av och smärtan i varje gevärsskott och knivspets som träffar människoskött är påtaglig. En fantastisk åktur som snuddar vid gränsen mot det motbjudande, på bästa sätt.
"The Guest" (2014)
Vad hade hänt om John Wick var en ond galning som nästlade in sig i en vanlig tvåbarnsfamilj i småstadsmiljö för att fly undan lagens långa arm? Hur illa hade det gått om han började känna sig hotad? Det är frågor som Adam Wingards "The Guest" ställer. Likt ”Max Max: Fury Road” är det en film som har mer olikheter än likheter med ”John Wick” men likväl förs mina tankar hitåt när jag tänker på Keanus yrkesmördare. Även Dan Stevens karaktär, David, är en erfaren och ytterst kompetent liksäcksfyllare och en "one man army" i pressade situationer.
Det finns också vissa likheter i känslan och atmosfären, då "The Guest" har ett härligt elektrobetonat score och neondränkt estetik vid några väl valda tillfällen. Där upphör dock likheterna men det gör inte detta till en mindre sevärd film. Stevens är spektakulärt bra i huvudrollen och Wingard utmanar verkligen "reglerna" för vem som får dö och inte, och på vilket sätt, i en film av detta slag. På vissa sätt är det lite som en slasherfilm, fast i actionvariant.
Har du fler förslag på filmer man borde kolla in som "John Wick"-fan? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!
