Säsong 2 är över. Den inleddes med ett flyktförsök. Och den strävan, att ta sig ut i Gilead, har präglat de 13 avsnitten. De många ansatserna har prövat vårat tålamod. De många misslyckandena har varit frustrerande besvikelser.
I början av det sista avsnittet tycks rymningsambitionerna vara vilande. June är tillbaka där hela berättelsen började, den första säsongen. Fast hon är en annan nu. Det vittnar hennes uppsyn och attityd om. Herregud, i detta avsnitt ger hon ju anförare Waterford en rejäl örfil! Hon är helt enkelt inte lika rädd längre. Allt oftare låter hon göra sin röst hörd, om än genom viskningar.
Det görs dock ett flyktingförsök även i avslutningsavsnittet. June får det som ett slags gåva av Martorna, som har styrt upp det hela elegant. Detta i samarbete med anförare Lawrence, som hjälper Emily att lämna Gilead efter att hon gått till våldsam attack mot Aunt Lydia under avsnittets kanske mest dramatiska minuter.
”Ni är hela mänsklighetens gissel”, säger anförare Waterford om kvinnosläktet efter att Offred återgäldat hans örfil. Senare får vi se hur fruarna gått samman för att presentera ett förslag inför det helmanliga rådet: låt barnen – döttrar såväl som söner – studera bibeln. Serena förstärker sitt argument genom att ta upp den döda flickan Edens hemliga bibel och läsa högt ur den. Det kostar henne ett finger.
Kvinnofientligheten är vad som driver ”The Handmaid's Tale”. Det är den som chockar, äcklar, sårar. Och det är den som gör varje triumf från våra kvinnliga karaktärer – hur liten den än må vara – så gripande.
Den har analyserats om och om igen av tittare och kritiker, som har dragit paralleller till såväl Trumps USA som IS-ockuperade områden och stränga regimer runt om i världen. De senaste veckorna har några bilder gjorda av Daniel Garpebring fått mycket uppmärksamhet i Sverige. De visar citat från SD-politiker, lagda ovanpå bilder ur ”The Handmaid's Tale”.
Man kan väl konstatera att patriarkatet är globalt, och verkar på olika sätt. Varje kvinna som har vuxit upp i det kan känna igen sig i åtminstone vissa aspekter av ”The Handmaid's Tale”.
När det slutligen är dags för June att hoppa in i bilen som ska ta henne ut ur Gilead fattar hon ett beslut som jag har fruktat under hela säsongen: Hon bestämmer sig för att stanna kvar. Sin dotter räcker hon över till Emily. Själv ska hon kämpa vidare på plats, för sin förstfödde.
Det är ett beslut som är helt ologiskt, förutom ur ett berättartekniskt perspektiv. Det borde vara lättare att hjälpa Hannah genom att först ta sig till Kanada, och lägga upp en strategi där. I Gilead är ju June mycket utsatt och straffet för den ”synd” hon just har begått borde rimligtvis vara döden om hon åker fast.
Det återstår att se vad som händer i säsong 3.
Vad tycker du om säsong 2? Tycker du att June fattade rätt beslut som stannade kvar? Vilka förhoppningar har du inför säsong 3? Kommentera gärna nedan!
