Recension: "Cyberpunk 2077" är ett fantastiskt, men ofärdigt spel

Årets mest efterlängtade spel har äntligen släppts. "Cyberpunk 2077" bjuder på en fantastisk spelvärld, fullproppad med minnesvärda karaktärer och en storslagen berättelse. Dessvärre finns det också gott om störningsmoment som förstör helhetsupplevelsen.

 

 

 

I “Cyberpunk 2077” spelar du som karaktären V. En person som ständigt strävar efter att bli någon i Night City. V är inte ensam i sin jakt på framgång och lycka, utan har också sin ständiga vapendragare Jackie Wells med sig på tåget. En dag blir de båda tilldelade ett uppdrag som de bara inte kan tacka nej till. Dessvärre går saker och ting inte riktigt som planerat.

 

Innan jag beger mig ut i Night City för första gången måste jag designa min karaktär. Valmöjligheterna är enorma. Allt från val av frisyr, tatueringar och ansiktsform, till utseende på könsorganet ska bestämmas (och nej jag blir varken kränkt eller upprörd av denna valmöjlighet. Jag har bara aldrig saknat den funktionen i ett spel...någonsin). Förutom visuell design måste jag också välja vilken typ av bakgrund min karaktär ska ha. Man kan då välja mellan Corpo, Street kid och Nomad. Oavsett vilken bakgrund man väljer kommer V ledas raka vägen in i spelets huvudberättelse så småningom. 

 

Det är här som en man vid namn Johnny Silverhand (Keanu Reeves) kommer in i bilden. En spydig typ med ett häpnadsväckande förflutet som bokstavligt talat “flyttar in” i V:s huvud. Utan att avslöja någonting betydelsefullt kring storyn i spelet kan jag säga att V och Johnny kommer att behöva samarbeta för att lösa ett något udda problem. Frågan är bara hur de ska bära sig åt. En sak är ytterst viktig att ta med sig när man spelar “Cyberpunk 2077”. Lita aldrig på någon i Night City. I den här staden jobbar man enbart för egen vinning. Äta eller Ätas. 

 

 

Förutom ett gediget huvuduppdrag, finns det många sidouppdrag att roa sig med. Det kan handla om allt från att ställa upp i boxningsmatcher och racingtävlingar, agera spion, överta strippklubbar, hacka datorer, eller söka efter meningsfulla budskap i graffitimålningar. Ibland kan det också handla om något så enkelt som att slå sig ner och prata en stund med en medmänniska som har det tufft. 

 

Fordon är en annan sak man kan roa sig med i “Cyberpunk 2077”. Det är kul att köra, även om jag kan tycka att den lokala kartan är något för inzoomad då jag sitter bakom ratten. Det finns bara ett sätt att köra på, och det är fort (enligt mig). Därför kan det ibland vara svårt att hinna med i svängarna.

 

 

Mina förväntningar på Night City var skyhöga. Det var de långt innan jag hade spelat en endaste minut av “Cyberpunk 2077”. Allt eftersom tiden gick började jag dock bli mer och mer nervös. Tanken på att staden omöjligt skulle kunna vara så fantastisk och full av möjligheter som utvecklarna först hade utlovat började gnaga i mitt huvud. Allt lät kort och gott för bra för att vara sant.  

 

 

Men det var det inte. För Night City är verkligen någonting extraordinärt. Allt känns så verkligt. Så levande. Neonlamporna flimrar och fordonen susar fram på stadens många gator. Gigantiska skyskrapor sträcker sig långt bortom horisonten och det fullkomligt myllrar av människor. Var och en med sin unika image. Det är nästan för mycket att ta in. Jag faller direkt för stadens mörka charm och unika karaktärer. Tiden rusar iväg och jag kan inte lägga ifrån mig speldosan. För jag vill inte lämna Night City. “Cyberpunk 2077” bjuder inte bara på fantastiska miljöer, det bjuder också på en ytterst välskriven berättelse med flera bottnar.

 

Staden delas in i sex olika områden. I stadsdelen Westbrook går det att finna luxuösa bordeller, pampiga lyxhotell med guldpläterad personal och vackra Japantown. Det är i Westbrook man bor om man har pengar. Mycket pengar. Den raka motsatsen går att finna i stadsdelen Pacifica. Gamla reklamskyltar vittnar om att detta en gång i tiden var en härlig plats att vistas på. Idag ser det annorlunda ut. Gatorna översvämmas av sopor och människorna som lever här gör det under extremt dåliga förhållanden. Oavsett vilken stadsdel du befinner dig i, kan du räkna med att det pågår konflikter. Och vad vore egentligen en storstad utan korrupta megaföretag och gängrivalitet? Väldigt tråkig skulle jag vilja påstå. 

 

 

 

Även om samhällsstrukturen i Night City skiljer sig något (ganska mycket) från det samhälle vi lever i och känner till idag, ska man inte tro att man får bete sig precis hur som helst i denna stad. Det finns lagar och regler som ska följas även i Night City. Och om du inte sköter dig finns risken att polisen dyker upp och sätter stopp. Dina handlingar kan leda till konsekvenser.

 

Detta är verkligen ingenting nytt. Det finns gott om spel ute på marknaden idag som har ett likande upplägg. “Skyrim” och Fallout-serien är två ypperliga exempel. Jag personligen har alltid älskat dessa typer av spel eftersom dom ständigt “tvingar mig” att hålla igen och överväga mina beslut. Jag kan inte bara löpa amok, och det får spelvärlden att kännas verkligare på något vis. Jag tycker att “Cyberpunk 2077” har lyckats ganska bra med detta, speciellt när det kommer till dialogvalen och den starka relation du kan bygga upp till andra karaktärer. Risken finns att man förlorar vänner i Night City, och när det sker gör det ont på riktigt. Trots detta finns det ett par saker som skaver.

 

 

Alla som har spelat RPG-spel likt “Skyrim” och “Fallout” tidigare kommer förmodligen att känna igen sig i detta. Du blir tilldelad ett uppdrag från någon högt uppsatt filur. Du ger dig ut i den stora, stygga världen och tvingas kämpa mot gud vet vad. Du dör 146 gånger innan du till sist lyckas med uppdraget. Du stapplar dig mödosamt tillbaka för att motta din belöning. Tacksamheten för ditt hjältemod fullkomligt haglar över dig då du återvänder. Du sträcker fram din hand för att motta din belöning, men råkar av misstag plocka upp ett äpple som låg en aning för nära. Plötsligt är gästfriheten som bortblåst och hela staden vill se tjuven död. Inte en särskilt rimlig reaktion kan man tycka.

 

“Cyberpunk 2077” har det motsatta problemet. Du kan utan problem traska in hos vem som helst och plocka på dig allt av värde, samtidigt som ägaren till godsakerna glatt fortsätter med sina bestyr, trots att de mycket väl kan se vad du håller på med. Jag nämnde tidigare att polisen kan komma efter dig när du har varit lite stygg, som när du har råkat köra över några fotgängare till exempel. Men oroa dig inte, de kommer inte orka jaga dig särskilt många meter förrän de ger upp och försvinner. Märkligt och tyvärr inte särskilt realistiskt.

 

 

Inget “Cyberpunk 2077” utan cyberteknik. V består till stor del av plåt och skruv som kan uppgraderas. Allt som behövs är en Ripperdoc och pengar. Varje kroppsdel kan förbättras på flera olika vis. V:s ögon kan få förmågan att scanna fiender, eller hitta värdefulla föremål i sin omgivning. Utfällbara svärd kan monteras fast på armarna och förmågan att dubbelhoppa kan ordnas. 

 

Tekniken kan även vara en hjälpsam vän i kampen mot fiender. Genom att hacka saker kan jag öppna dörrar, distrahera fiender eller överta ett närliggande övervakningssystem. Jag kan till och med hacka mina fiender så att de blir förvirrade eller rent av tar sina liv. Tack vare quickhacks kan man faktiskt ta sig igenom flera moment i spelet utan att använda sig av skjutvapen en enda gång. Det finns även bra pengar att tjäna för en skicklig hacker.

 

 

Bara för att detta spel fokuserar mycket på data och teknik, ska man inte tro att allt pang-pangande på något vis blir tråkigt i “Cyberpunk 2077”. Vapen finns det i överflöd. Och eldstriderna är riktigt roliga. I takt med att jag uppgraderar min cyberware låser jag upp nya funktioner som kan nyttja mina vapens fulla potensial. Jag kan exempelvis skjuta iväg kulor som automatiskt styr riktningen mot mina fiender likt värmesökande missiler. Utöver detta kan jag även uppgradera mina skjutvapen på ofantligt många vis. Oavsett vilken spelstil du föredrar kommer du att kunna känna dig nöjd i “Cyberpunk 2077”.

 

 

Jag har spelat “Cyberpunk 2077” på Playstation 5, och till en början hade jag inte så mycket bugg-bekymmer. Visst, ett och annat svävande föremål kunde dyka upp, och ibland kunde jag upptäcka några av Night Citys invånare i mycket egendomliga positioner. Buggigt, ja. Men ingenting som jag inte kunde bortse ifrån. 

 

Men efter ett tag började det bli värre. Vid flera tillfällen var jag tvungen att starta om spelet vid min senaste checkpoint eftersom dialoger inte fungerade som de skulle, eller för att den person jag pratade med plötsligt försvann. I ett uppdrag kämpar jag hårt och länge med att släpa med mig en medvetslös kille till en bil. När jag väl öppnar bakluckan (stackarn skulle tydligen ligga där) försvann bilen ur tomma intet. Och den kom inte tillbaka. Det var bara att starta om igen.

 

Förutom buggar har jag också upplevt att spelet kraschat. Vid minst ett 10-tal tillfällen har skärmen svartnat och jag har behövt starta om allting på nytt, och många gånger har delar av mina framgångar i spelet gått förlorade. Strax efter lanseringen kom en ny patch till spelet som löste krascherna för min del, men många buggar kvarstod.

 

“Cyberpunk 2077” är ett av de bästa spel jag har spelat, men under dessa dagar har jag blivit plågsamt medveten om att “Cyberpunk 2077” verkligen hade behövt några månaders finputsning till innan det lanserades. Innan jag påbörjade mitt äventyr i Night City var jag övertygad om att jag skulle dela ut en solkar femma i min recension. Jag älskar “Cyberpunk 2077” men det vore nästan att begå ett tjänstefel om jag valde att ge detta spel full pott i dagsläget. Om CD Projekt Red bara hade haft is i magen och valt att skjuta upp lanseringen till 2021, hade de förhoppningsvis kunnat leverera någonting som snuddat vid ren perfektion. De valde istället att stressa ut ett spel som inte var färdigt ännu, och på grund av detta sjunker betyget till en svag fyra.

 

 

 

 

"Cyberpunk 2077"
Genre: Action/Äventyr
Utvecklare: CD Projekt Red
Utgivare: CD Projekt Red 
Format: Google Stadia, Xbox One, Playstation 4, Playstation 5, Xbox Series X, PC 
Släpps: Ute nu
Pris: Cirka 599 kronor