Att tycka om osympatiska karaktärer

Det var längesedan jag kände mig tillfredsställd efter att ha sett klart - eller snarare hetskollat - den senaste säsongen av någon av mina favoritserier ("The Handmaid’s Tale", "Dear White People", "Parks and Recreation", "Orange is the New Black" med flera).

 

Jag brukar känna mig tom inombords, lite övergiven, eftersom de karaktärer jag ägnat 24 timmar av dygnet åt de senaste fyra dagarna, plötsligt har lämnat mig ensam med mina egna tankar och funderingar. Ofta, beroende på genre, har de också lämnat någon väldigt stor cliffhanger hängande över mina axlar, som de inte kommer att lyfta av förrän, typ, nästa år. Jag brukar inte känna mig tillfredsställd, snarare har jag en känsla av att jag just gett utlopp för ett missbruk, ett missbruk som innebär att leva sig in i andra människors världar och helt tappa greppet om sin egen.

Men efter senaste säsongen av "Orange is the New Black" kände jag mig tillfredsställd på ett sätt jag sällan känt efter att ha maratonkollat på en tv-serie. Varför? Jo, eftersom det verkligen kändes som att karaktärerna jag sett på tv-skärmen fortsatte sina liv efter att jag slagit av den. Klyschigt som det må låta, var karaktärerna så komplexa att det kändes som att de skulle klara sig utan alla miljontals binge-tittare som jag själv och fortsätta sina liv som vanligt.

 

 

När jag satt där framför tv-skärmen efter att ha pausat eftertexterna så att inte nästa Netflix-rekommendation oinbjudet ska börja spela en helt annan trailer från en helt annan värld med helt andra karaktärer, var jag så nöjd och belåten att jag blev tvungen att ställa mig själv frågan: “Varför? Varför tycker jag om de här karaktärerna så mycket?”

Jag insåg med ens att av alla dessa karaktärer tyckte jag om varenda en, med undantag för några få fångvaktare. Varför gjorde jag det? I stort sett alla i den här serien har begått ett eller annat fruktansvärt brott vilket har försatt dem i fängelse. Även personerna runt om borde vara svåra att tycka om. De flesta "OITNB"-karaktärer skulle jag förmodligen inte klara av att vistas med i över en minut IRL.

 

Men det är någonting med film. Det är någonting med att på film och tv se karaktärer precis som de är, både det fula och det vackra, det ondskefulla och det godhjärtade, det oförlåtliga och det förlåtande, och att tycka om dem ändå.

 

 

Är det så även i det verkliga livet? Att vi skulle kunna tycka om varenda människa om vi fick se dem med allt vad de är? Att vi skulle kunna förstå varandra bättre?

Att vara filmtittare innebär att inta rollen som betraktare; det är ingenting som krävs av oss, vi behöver inte prestera, vi behöver inte lära oss hantera människorna vi möts av på tv-skärmen, vi kan bara luta oss tillbaka, lämna våra egna jag bakom oss och försöka förstå - och det är det jag tycker är så fint med film. Vi får möta fundamentalt olika människor och förstå att alla kämpar med sina egna dilemman. Den mängd personer och bredden på deras personligheter som vi möter i filmens värld har vi varken tid, möjlighet eller mod för att bemöta i verkligheten.

 

Är karaktärerna på skärmen väl porträtterade blir vår förståelsehorisont lite, lite större. Och vi, som människor, blir kanske till och med lite mer accepterande mot varandra.

Nanna von Essen