Mannen har dessutom alltid varit innehavare av blicken och i hans, liksom därför också i åskådarens blickfång finns - hon. Då det är kvinnan vi tittar på. Men inte så mycket henne som person, som en egen individ med en agenda, utan mer som ett lockande väsen, en kropp, en figur. Ett reagerande bihang till honom utan så mycket eget värde än det hon lyckas skrapa ihop i sin relation till mannen som mamma, flickvän, älskarinna, mordoffer eller annat. Hon är objektet, det beskådade, hans ögongodis och morot, eller ibland första priset för hans bästa bedrift.
Det har tack och lov hänt en hel del sedan begynnelsen! Män har behagligt nog fått släppa taget en aning och kvinnorna har fått ta tag i. Hollywoods klassiska studioera (1927-1963) förstärkte och gjorde profit på obalansen, men gick sedan omkull och ett nytt sätt att skapa film började ta fart. Nya vågor både bortom Atlanten och här i Europa ändrade och moderniserade filmskapandet. Dock är fortfarande idag mannen normen, både i samhället liksom på film och därför också det idealiserade jaget för publiken att identifiera sig med. Det är han och hans historia som ännu verkar vara det mest intressanta.
Bara om man ser tillbaka på årets Oscarsgala och de nominerade för bästa filmkategorin, är det nästan enbart män i centrum där. Manliga portierer, en fågelman, en pojke, en amerikansk krypskytt, en sjuk man, en modig och hans kompisar, en medborgarrättskämpeman och så en tyrannisk manlig lärare och med en förtryckt ung man. Detta gör såklart inte filmerna sämre, eller ens lite dåliga på något sätt. Absolut inte! Samtliga är filmer jag personligen uppskattar otroligt mycket och allting kan således tyckas vara gott nog, hade det inte varit för att jag ändå någonstans mellan raderna känner en liten gnutta saknad efter en tuff brud. Så är det.
För visst torde det vara en aning intressant i sammanhanget att fråga sig varför det så sällan finns kvinnocentrerade filmer representerade på dessa galor. Finns inte de filmerna? Eller finns inte publik för dem? Saknas intresse eller pengar? Eller varför skrivs det helt enkelt inte mer filmer om kvinnor?
Jag har inget kort om ens något svar, jag vet bara att det visst skrivs sådana. Men det kan skrivas och skapas ännu fler! Kvinnor tittar också på film, vill se kvinnor på film. Män vill se kvinnor på film. Kvinnor är intressanta, roliga, starka, häftiga och modiga och dessutom faktiskt många fler än män. Ändå är filmer med kvinnligt perspektiv fortfarande få i jämförelse med filmer där manliga protagonister domderar och de som ändå finns får rätt ofta generande lite uppmärksamhet.
Det har absolut genom åren hänt en del. Och det händer hela tiden. Kvinnor tar plats! Kanske ges också mer. Både i berättelsernas tematik, men också som skapare av filmer kan vi idag se fler kvinnor än någonsin tidigare. Om vi vill och liksom kisar. För helt självklart är det ännu inte att de ska ha utrymmet som sedan begynnelsen är tillägnad den vite fågelmannen.
Därför kan jag kan tycka att det går väl långsamt. Fast visst, det går framåt ändå. Och det är trots allt enda riktningen som gäller.
Fram alltså för fler filmer av kvinnor och framförallt om kvinnor.
Här är ett litet axplock ur min filmhylla med sådana. Så håll till godo:
”Orlando” (1992)
Virginia Woolfs bokstavligen tidlösa och mycket komplexa bok om Orlando som lever i 400 år och byter kön mellan varven blir här till en enastående och väldigt gripande film i händerna på brittiska Sally Potter. Tilda Swinton är den karismatiska huvudpersonens samtliga identiteter med sådan intensitet att man ramlar av stolen.
”Bound” (1996)
Syskonen Wachowski (varav Lana ser till att duon platsar på listan) står bakom denna väldigt underhållande, romantiska actionrulle med suveräna Gina Gershon och Jennifer Tilly i huvudrollerna. En skön kombination av styrka och rå sexighet på kvinnornas egna villkor blandas med en explosiv action.
”I Will Follow” (2010)
Ava DuVernay borde i år ha blivit Oscarsnominerad för sin regi av ”Selma”. Men redan 2010 skapade alltså DuVerney ett mycket minnesvärt om än enkelt drama om familj, sorg och vägen tillbaka, med fantastiskt nyanserade kvinnliga karaktärer i centrum.
”Grbavica” (2006)
Filmen ger upprättelse till de tiotusentals kvinnor som under kriget i Bosnien på 90-talet systematiskt våldtogs som ett led i krigsföringen. Detta är en film av Jasmila Zbanic och handlar om de verkliga krigshjältinnorna som glömdes bort när vardagen återvände. Se och minns åt dem.
”Dyke Hard” (2015)
Bitte Anderssons färgsprakande actionkomedi-musikal med skön ton av fantasy. I denna otroligt underhållande film bryts normer på löpande band och en salig blandning härliga kvinnor tar helt självklart plats på scenen och överallt annanstans. Premiär i helgen!
”India Song” (1975)
Poetisk och lågmäld romantik på franska. Denna otroligt fascinerande film av Marguerite Duras med långa stilla, nästan hypnotiska tagningar handlar om en diplomatfru som tar hem unga älskare för att pigga upp tillvaron och tristessen i den. Innovativt berättargrepp ger oss två sidor av sanningen kryddas med mycket vackert foto.
”Marianne och Julianne” (1981)
Politiskt drama om sociala orättvisor och sätt att hantera dessa. Systerskapet prövas hårt i denna historia med verklighetsbakgrund av Tysklands kanske mest kända feministiska filmskapare Margarethe von Trotta. (Se också "Sisters or the Balance of Happiness" och "Rosa Luxemburg")
”Den gröna cykeln” (2012)
Filmen är regisserad av Haifaa Al-Monsour, den första kvinnan någonsin att regissera en film i Saudiarabien - ett land där kvinnor varken får synas, arbeta eller cykla. Med flickan Wadjdas drömmar om en grön cykel tas kvinnors förtryckta ställning i samhället upp. Viktig och mycket bra film som belyser problem men också möjligheter.
”I Shot Andy Warhol” (1996)
Lili Taylor spelar under ledning av Mary Harrons mästerliga regi Valerie Solanas. Hon gör det med värme, humor och exakt rätt mängd ironi för att man som publik ska, karaktärens väldokumenterade irrationalitet (= galenskap) till trots, känna med henne. Vi får en inblick i en mycket intelligent men också störd kvinnas liv och tankar och kan också förstå var hennes ilska och idéerna sprungna ur den har sitt ursprung, även om vi absolut inte håller med i de föreslagna metoderna.
”Girlhood” (2014)
Ärlig och otroligt gripande skildring av fyra unga förortstjejers vänskap och liv i utkanterna av Paris. Regissören Cèline Sciamma låter dessa fantastiska tjejer ta en självklar central plats i historien och därmed i samhället som annars inte riktigt välkomnar dem. I scenen där de mimar och dansar till Rihanna är ett oförglömligt filmiskt ögonblick. Underbar film!
”Jeanne Dielman” (1975)
Ensamstående mamman Jeanne prostituerar sig för att få vardagen att gå runt. En ickedömande och intim inblick i hennes liv skapar konst av slentrianen i förtjusande och närmast provocerande långa tagningar. Mycket starkt epos av den belgiska regissören Jeanne Akerman.
”The Kids Are All Right” (2010)
Ok. Ni har antagligen sett Lisa Cholodenkos - med rätta - hyllade film om familj och föräldraskap med Anette Benning och Julianne Moore i huvudrollerna. Jag älskar den, så enkelt är det, och därför måste den bara vara här, så det så.
”Riddles on the Sphinx” (1977)
Den här är däremot en rulle som många antagligen har missat. Detta är en experimentell avant garde-film av regissören och författaren Laura Mulvey som berikat filmvetenskapen med sina feministiska teorier och framförallt den manliga blicken (the male gaze) sprungna ur psykoanalysen. Filmen som hon gjorde med sin man Peter Wollen är kanske mer intressant än bra, men intressant är å ena sidan bra nog i det här fallet. Kanske framförallt idag.
”Blue Steel” (1990)
Regissören Kathryn Bigelow var 2008 första och hittills enda kvinnan att vinna en Oscar för bästa regi. Tjugo år tidigare gjorde hon ”Blue Steel” med tuffa Jamie Lee Curtis i huvudrollen som hårdför i polis New York City. Det är en ganska rakt på sak berättad historia om ond bråd död och allmänt kvinnohat, men det finns också ett underliggande tema om hur det är att vara kvinna i ett mansdominerat yrke som polisväsendet än idag är.
”Vagabond” (1985)
En av de få ensam-på-vandring-filmer jag verkligen uppskattat. Agnes Varda berättar historien om Mona, en ensam liftare i norra Frankrike som i början av filmen hittas död i ett dike. Allt som sedan följer är flashbacks från hennes sista tid i livet, återberättat av alla hon mötte på sin väg och vars liv hon kom att påverka. Starkt och gripande.
Vad skulle ni vilja tillföra på listan? Kommentera nedan.
