10 TV-spel som du som filmnörd borde älska

 

 

Ett gäng kåta ungdomar samlas i en ödslig stuga på en snöklädd och svårtillgänglig bergstopp för att mysa framför brasan, hångla och dricka te. Men knappt hinner de stiga av liften innan vi förstår att de inte är ensamma. Vem är den där typen som smyger omkring bland buskarna iförd clownmask, till exempel?

 

Om du inte redan har räknat ut det så är ”Until Dawn” en hyllning till slashergenren, och som sådan fungerar den över förväntan. Dessutom har spelutvecklarna hittat precis rätt nivå av interaktivitet för att det ska kännas som en spelbar film. Den filmiska känslan förstärks av den fina grafiken, de suggestiva kameravinklarna och det klädsamt svajiga skådespeleriet. Det senare exemplifieras bäst med Rami Malek från ”Mr. Robot” som psykotisk prankster med dunkla motiv.

 

Det största hindret att övervinna för en icke-spelare: Om du vill se eftertexterna behöver du intala dig att du faktiskt tycker om de enerverande karaktärerna och att de inte alls förtjänar att dö på hemskast tänkbara sätt. Det är inte lätt.

 

 

Med fokus på brottsplatsundersökningar, analyserande av ledtrådar och korsförhör istället för biljakter, svordomar och kaos är ”L.A. Noire” så mycket mer än bara ett ”Grand Theft Auto” i 1940-talets Los Angeles. Spelet i sig är väldigt filmiskt (Aaron Staton från ”Mad Men” har till exempel lånat ut röst och ansikte till huvudrollen), men framförallt är det de autentiska miljöerna och filmreferenserna som får oss att återvända. Vad sägs om att ta en avstickare för att klättra på de övergivna kulisserna från D.W. Griffiths monumentala stumfilmsklassiker "Intolerance"? 

 

Det största hindret att övervinna för en icke-spelare: Ansiktsanimationerna må vara bland de snyggaste vi sett, men kroppsanimationerna är en helt annan femma. Detektiven Cole Phelps är ett praktexempel på hur styltiga TV-spelskaraktärer kan vara. Han kan inte ens lämna sitt eget kontor utan att fastna i dörren.

 

 

 

Det hajpade samarbetet mellan spelskaparna Level-5 och animatörerna på Studio Ghibli blev i slutändan ett ganska traditionellt rollspel med slumpmässiga strider och krångliga menyer. Föga oväntat är det istället designen, karaktärerna och de många filmsekvenserna som gör det till en oförglömlig pärla. Spelet berättar historien om 13-åriga Oliver som efter en tragisk händelse kommer i kontakt med en parallell värld fylld av magi, drakar och fantastiska äventyr. Allra bäst är den komiska sidekicken Drippy och hans osannolikt gulliga nospiercing.

 

Det största hindret att övervinna för en icke-spelare: Det här är ett japanskt rollspel och om du inte kan leva med tidsödande, repetitiva strider är det inte spelet för dig.

 

 

Den excentriske FBI-agenten Francis York Morgan anländer till en sömnig småstad i nordvästra USA för att nysta i mordet på en ung skönhet. Han fullkomligen älskar kaffe och på nätterna får han ledtrådar genom sina surrealistiska drömmar. Låter det bekant? Jo, visst lånade japanska ”Deadly Premonition” friskt från ”Twin Peaks”, men det var ingenting som hindrade det från att bli ett av 2010 års mest minnesvärda spelupplevelser. Det var trasigt, fult och konstigt – men den öppna världen, de knasiga karaktärerna och de märkliga dialogerna gjorde det mödan värt. 

 

Det största hindret att övervinna för en icke-spelare: Tja, vad sägs om spelkontrollen, grafiken, det kryptiska upplägget, bilkörningen, det ojämna tempot … Det här bara för de allra mest hängivna. 

 

 

Franska Quantic Dream med visionären David Cage i spetsen har gjort flera försök att göra interaktiv film och ”Heavy Rain” är deras mest lyckade. När det kommer till berättandet är det långt ifrån perfekt, men samtidigt går det inte att värja sig mot den Fincher-lika stämningen, svärtan och det stundande allvaret. Spelet väver snyggt samman flera livsöden som alla kretsar kring den så kallade origami-mördaren, en mystisk karaktär som lämnar pappersfigurer på sina brottsplatser. 

 

Det största hindret att övervinna för en icke-spelare: I filmens värld är det kutym att lägga åtminstone lite tanke bakom manuset. I spelens värld är det snarare tradition att hitta på allteftersom, så om du förväntar dig att alla lösa trådar ska knytas ihop kommer du att bli gruvligt besviken. Manusluckorna är stora och många.

 

 

När det kommer till interaktiva berättelser brukar Telltale Games spel baserade på ”The Walking Dead” eller ”Game of Thrones” lyftas fram som bra exempel, men ur ett berättartekniskt perspektiv är Dontnod Entertainments ”Life is Strange” minst lika intressant. Det episodbaserade spelet berättar om den fotointresserade och lätt utstötta high school-tjejen Max Caulfield som plötsligt märker att hon kan manipulera tiden. För dig som spelare innebär det att du kan testa alla dialogval innan du bestämmer dig – för Max innebär det ett virrvarr av moraliska dubier som får Ashton Kutchers velande i ”The Butterfly Effect” att framstå som en vanlig dag på jobbet. 

 

Det största hindret att övervinna för en icke-spelare: Av någon anledning har utvecklarna känt sig tvungna att dryga ut speltiden med några riktigt krystade spelmoment. Som när en karaktär ber dig finkamma miljöerna efter fem halvt gömda föremål, bara för att.  

 

 

Om Tim Burton hade gjort ett spel hade det mycket väl kunnat se ut som LucasArts legendariska peka-och-klicka-äventyr ”Grim Fandango”. Spelet utspelar sig i aztekernas dödsrike och i händelsernas centrum hittar vi resebyråtjänstemannen Manny Calavera, vars främsta uppgift är att leda avlidna personer till livet efter detta. Problemlösningen kändes förlegad redan 1998, men den svarta humorn, karaktärerna och den träffsäkra film noir-känslan gör det värt ett besök. 

 

Det största hindret att övervinna för en icke-spelare: Ibland är lösningarna så långsökta att man undrar om någon, någonsin, har tagit sig till slutet utan handbok. 

 

 

En luttrad agent som återvänder för ett sista jobb: infiltrera en topphemlig anläggning mitt ute i Alaskas vildmark och sätta stopp för en kärnvapenbestyckad robotdinosaur. Med en oerhört tät intrig och några av spelhistoriens mest minnesvärda skurkar hade ”Metal Gear Solid” mycket väl platsat på bioduken. Spelmekaniskt handlar det mest om att lurpassa bakom hörn, krypa i ventilationstrummor och gömma sig under lådor, men den osannolika mixen av amerikanska thrillerklichéer och japansk over the top-estetik gjorde resan oförglömlig. Uppföljaren har snyggare grafik, men när det kommer till berättandet är det egentligen bara Metal Gear Solid som lyckas hålla det på en fungerande nivå utan att balla ut fullständigt. 

 

Det största hindret att övervinna för en icke-spelare: Det fjärde Metal Gear Solid-spelet står med i Guinness Rekordbok för att det vid ett tillfälle staplar filmsekvenser på varandra i 71 minuter. Riktigt så långdraget blir det inte i Metal Gear Solid, men det är fortfarande ganska tålamodsprövande. 

 

 

Med ”Star Wars: Knights of the Old Republic” hade Bioware skapat ett magnifikt rollspel baserat på ett redan inarbetat universum. Med ”Mass Effect” visade de att de lika gärna kunde hitta på ett eget. De tre spelen i ”Mass Effect”-serien är några av de största, mest ambitiösa och storslagna någonsin och för någon som går igång på science fiction-genren är det ett måste. Utforskande, politik, moraliska ställningstaganden, storslagna strider, relationer, kärlek, en intergalaktisk kamp mellan ont och gott ... Lägg till en design som lyckas vara både konsekvent och fantasifull och ett elektroniskt soundtrack som skulle göra Vangelis grön av avund. Då har du Mass Effect. 

 

Det största hindret att övervinna för en icke-spelare: Mängden timmar du behöver lägga på spelet kan bli ett problem. Om du springer genom berättelsen tar det runt 70 timmar. Om du vill utforska och göra sidouppdrag får du räkna med det dubbla. 

 

 

Man kan argumentera för att postapokalypsdramat ”The Last of Us” skulle platsa bättre på den här listan, men eftersom vi redan har listat så många spel som vältrar sig i svårmod och mörker tipsar vi om Naughty Dogs andra stora spelserie: ”Uncharted”. Här får du ett fartfyllt äventyr som trampar gasen i botten från den första bildrutan till den sista. Härliga snubben Nathan Drake hänger i kranar, kör bil, letar skatter och klättrar på vägar samtidigt som han aldrig missar ett tillfälle att slänga ur sig charmiga oneliners. ”Uncharted 4” är hans sista – och bästa – äventyr. 

 

Det största hindret att övervinna för en icke-spelare: Hur ska man kunna sympatisera med någon som utan några som helst betänkligheter släcker tusentals liv innan förtexterna rullar? Fenomenet när berättandet i filmsnuttarna inte hänger ihop med vad som händer i spelsekvenserna kallas ludonarrativ dissonans – och Uncharted är ett av de värsta exemplen.