Vilken jävla cirkus 2017

Helen Bergströms femte film som regissör var ingen film som ingick i min lista på biofilmer jag skulle se i år. Men sedan såg jag trailern till "Vilken jävla cirkus" som filmen heter. Jag fick lite vibbar av Tim Burtons "Big Fish" och dess vackert visuella cirkusmiljöer i svensk lightversion. Om detta var en felaktig gissning på vilken typ av film som utlovades kommer jag strax in på. Men först lite om filmens handling. Hugo (Gustav Lind) har stått och stampat på samma ställe i livet sedan han förlorat sitt livs stora kärlek Agnes (Evin Ahmad). Med världen på sina axlar cyklar han en dag för fort och kör omkull. Hugo faller handlöst mot marken, svimmar av, och vaknar upp på det mest udda ställe – i en cirkusvagn! Den visar sig tillhöra den vänlige och tankspridde cirkusdirektören Casall (Tomas von Brömssen). En ny värld öppnar sig med otaliga karaktärer som lever ett liv långt bortom vardagen. En kock som inte kan laga mat, en clown (Johan Widerberg) som är mer arg än glad och… vackra, mystiska Anna (Molly Nutley). Vem är hon? Vad är det för hemlighet hon döljer? Långsamt öppnas dörren till ett nytt och annorlunda liv. Men vågar Hugo ta steget? Filmen börjar med en glad ton till något som kan vara en Danny Saucedo låt. Det är en glad Hugo (Gustav Lind) med livet framför sig som vi får följa. Han sjunger med i låten och gestikulerar då han tar sig fram igenom Stockholms gator. Scenen slutar med att han cyklar in i en tjej (Evin Ahmad) som är på väg för att spela fiol på en konsert. Vid kollusionen åker hennes fiol i vattnet i en fontän men klarar sig pga fodralet den ligger i. Detta möte leder till kärlek vid första ögonkastet och vi dras snabbt med in en stormig och ödesdiger kärleksrelation som får ett snabbt slut. Denna kärleksrelation som slutar med ett självmord hade mått bra av att målas ut lite mer. Kanske med att Evin Ahmads karaktärs depression hade fått lite utrymme att byggas upp. Detta kunde exempelvis ha fått göras med lite prestationsångest inför att nå framgång som en berömd fiolspelare. Men manuset tillåter inte detta och det krävs ett högre tempo för att nå till filmens kärna som är livet på cirkusen. När väl den där olyckan har skett som tar Hugo till cirkusen så rullar allt på. Tomas von Brömssens något bittra cirkusdirektör skänker en del humor och ton åt den cirkusvärld vi snart ska få ta del av. Det gör även många andra karaktärer som spelas av bla Vanna Rosenberg, Johan Widerberg och Molly Nutley. Dessa karaktärer och den visuellt vackra miljö som en cirkus automatiskt medför blir filmens behållning. Framförallt den lilla, fina och familjära gemenskap som föds i den lilla cirkusfamilj som vi under större delen av filmen får följa. Gustav Linds karaktär blir som en bevakare utifrån som försöker bli en del av denna familj. Det här är förövrigt Linds första huvudroll och jag gillade att få se honom ta mer plats. I filmen "Cirkeln" och tv-serien "Jordskott" har han bara fått mindre roller och i "Vilken jävla cirkus" funkar han utmärkt som den vanliga killen i kontrast till de mer udda karaktärerna på cirkusen. Helena Bergströms dotter Molly Nutley är den som briljerar mest i denna film som den tystlåtna tjejen som bara talar med sina hästar. Att hennes karaktär Anna blir Hugos nya kärlek behöver man inte vara raketforskare för att lista ut. Så är det med mycket annat i filmen också. Man kan lista ut vart karaktärernas relationer är på väg. Spänningen ligger mer i deras bakgrund och vad som format dem till vad de är idag. Framför allt Mollys karaktär har ett väldigt mörkt förflutet som skapar en skarp kontrast till filmens annars ofta lättsamma stämning. Filmen "Vilken jävla Cirkus" har med andra ord lite svårt att hitta sin ton och bestämma sig för om den är en mörk dramafilm eller bara en simpel romantisk komedi omgiven av ett vackert sagoskimmer. Man kommer inte att minnas den här filmen som något direkt mästerverk. Och Tim Burton vibbarna man fick av det visuellt vackra i trailern har inga likheter med "Big Fish" mer än att det är en till synes vanlig kille som upptäcker en ny värld i ett cirkussällskap. Helena Bergström som regissör har en ganska ojämn karriär. Bäst var "En underbar jävla jul" som överraskade. Den filmen såg jag i tron att jag skulle få se en nu "Tomten är far till alla barnen". Men jag hade fel och den tog upp en massa viktiga samhällsfrågor och fördomar med en lagom portion av humor och allvar. "Vilken jävla cirkus" överraskar inte på samma sätt. Men det är ändå en mycket vacker film med en drös intressanta karaktärer. Man faller för filmens charm och man känner sig ändå lite smånöjd när man lämnar biosalongen. Jag kan rekommendera filmen "Vilken jävla cirkus" om man vill ha en sagoskimrande kärlekskomedi kryddad med visst allvar utan att ha för höga förväntningar. Helt oberörd känner man sig inte. Det är en spännande värld man får ta del av rätt om den innehåller en del klyschor. En trea av fem möjliga blir mitt betyg eftersom jag även imponerades av många bra skådespelarprestationer.

Filmen känns lite som cirkusen den handlar om - stolpig, amatörmässig, tafatt MEN den har hjärta vilket räcker långt för mej. Skådespelarna gör alla ett bra jobb, både Molly Nutley o Gustav Lindh är stundtals riktigt grymma. Musiken går inte heller att klaga på. Sen finns det scener som är irriterande orealistiska o stolpiga men har man överseende med det så blir man belönad. Rekommenderas till alla som nångång har förlorat nån dom älskar.