Till 2022

När Chinonye Chukwus gripande uppföljning till succédramat “Clemency” premiärvisades på New Yorks filmfestival började det snabbt viskas om Oscarsnomineringar i salongen.

“Till” är snygg men konventionellt gjord i gammal studiofilmsanda, och bär på ett viktigt budskap - ett samhälle kan inte ha olika lagar för olika medborgare beroende på vilken hudfärg de har. Vi får aldrig glömma den brutala lynchningen av Emmett Till som skakade världen 1955, och gav eld åt medborgarrättsrörelsen (där senare samma år Rosa Parks skulle vägra att ge upp sin plats på bussen).

 

Men Keith Beauchamp, Chinonye Chukwus och Michael Reillys manus sätter inte den 14-årige Emmett (en perfekt Jalyn Hall) i centrum, pojken som blev så brutalt misshandlad och mördad för att han eventuellt visslat åt en vit kvinna i Money, Mississippi (vittnesmålen går isär men i filmen beundrar han den vackra butiksinnehaverskan och säger att hon ser ut som en filmstjärna, för att sedan vissla åt henne).

 

Nej, det är hans mamma Mamie och hennes kamp för upprättelse som filmen följer, och det är framför allt Danielle Deadwyler fantastiska porträttering av Mamie som känns som en Oscarsmagnet.

 

Filmen börjar med mor och son skrattandes i en bil på väg mot ett flott varuhus i Chicago. Glädjen är smittande och illavarslande på en och samma gång eftersom vi vet från början att det kommer sluta illa. När Mamie ska gå till kassan med ett par skor föreslår vakten att hon köper sina skor i källaren i stället. Chicago är inte segregerat som i södern, men afro-amerikaner får inte samma service som de vita.

 

Emmett däremot som ska köpa en plånbok inför sin resa till kusinerna i Mississippi tycks inte lägga märke till vad som just sagts. Han känns som en sprallig, underhållande och rolig person. En glad, snäll och välvillig pojke i en trygg värld. En älskad son, van att ta plats, kanske lite bortskämd, kanske testar han gränserna en smula för att få uppmärksamhet, för han tycks trivas bäst i händelsernas centrum. När Mamie säger åt honom att han inte får sticka ut i södern, inte dra uppmärksamheten till sig, aldrig se vita människor i ögonen, utan göra sig liten och obetydlig får man ont i magen, för det är så uppenbart att detta är helt främmande för hans natur.

 

Varför, varför skicka ner honom dit…? Mormor (Whoopi Goldberg) flyttade därifrån för att undkomma den knivskarpa rasismen, men tycker ändå det är bra för Emmett att se vart de kommer ifrån. Och resan börjar bra - han blir varmt mottagen av sina släktingar, får pröva på att skörda bomull, och hänger med kusinerna utanför affären tills han blir ensam en stund, och går in för att köpa karameller av den vackra Carolyn Bryant (Haley Bennett)…

 

Det känns lite som skräckfilmsupplägg när pojkarna hänger på parkeringsplatsen senare med en självsäker Emmett, eftersom det gått tre dagar utan att någonting har hänt. Kusinerna invänder att det är för att ingen vet vem han är, men varför vänta ut det, varför inte genast sätta honom på tåget hem? Varför gå ner i den otäcka källaren en och en för att se vart ljuden kommer ifrån, så att säga, istället för att springa därifrån?

 

“Till” dramatiserar inte hur Carolyns man och dennes halvbror torterade Emmett för att sedan skjuta honom i huvudet och kasta honom i floden. Vi ser en upplyst lada och hör hans skrik. Vi ser inte heller hans kvarlevor, inte till en början i alla fall, och aldrig i detalj. Fokuset är på Mamie, och filmen är en hyllning till hennes outtröttliga kamp för rättvisa. Den långa tagningen i rättegången exempelvis, med en känslosam Mamie i närbild som förklarar hur hon kan känna igen sin son i det uppsvällda liket. Temat må vara tungt men Deadwyler är en njutning att se.

 

Hon är uppbackad av en fin skådespelarensemble med bland annat Sean Patrick Thomas och John Douglas Thompson, och det statiska filmfotot låter dem äga vita duken. Handlingen är tydlig och lärorik. Paketet må vara konventionellt men ingredienserna är utstuderade (som att vända Emmetts offer till en berättelse om hjältemod) och, som sagt, Deadwyler i Chinonye Chukwus regi känns som en riktig Oscarsmagnet.