Southland Tales 2006

Någonsin undrat vad David Lynchs och Terry Gilliams kärleksbarn skulle drömma om på nätterna?

Inte jag heller. Trots det tror jag mig nu veta svaret. Hade det varit fysiskt möjligt för dessa egensinniga två filmmakare att producera en avkomma, hade dess säkerligen välutvecklade fantasi ungefär sett ut som ”Southland Tales” – komplett med dvärgar, psykedeliska musikalnummer och futuristiskt chica byråkrater.

Världen (läs: Amerika) står på gränsen till social och ekonomisk katastrof. En serie terrorattacker av Hiroshima-mått har lett till regeringens drastiska beslut att övervaka all kommunikation som sker i cyberspace, samtidigt som jakten på nya energikällor blir nödvändig.

I tre berättelser från södra Kalifornien, i folkmun kallat Southland, följer vi tre sammanflätade människoöden. Här finns porrskådisen Krysta Now, som i sin realityshow diskuterar allt från politik och populärkultur till tonårskåthet. Här finns filmstjärnan Boxer Santaros, som efter en tidigare incident drabbats av minnesförlust och därmed lyckats glömma att han är gift med en presidentkandidats dotter. Slutligen finns här också polismannen Roland Taverner, som hålls fången av en ilsken motståndsgrupp, och vars tvillingbror istället får ta över hans identitet – i ett inte helt tydligt syfte.  

Att följa upp ”Donnie Darko” med något lika egendomligt är ingen lätt uppgift, men regissören och författaren Richard Kelly gör sitt yttersta – denna gång med en extra dos märklig humor. Han nuddar vid tunga, aktuella ämnen utan att för den skull avvika från sin ytliga, glossiga form. Lite som att låta MTV rapportera från Irakkriget. En supersminkad Bai Ling spelar någon slags toppforskare, och ett maskhål kan vara inblandat i alla deras liv. Ja, vart det hela leder är inte helt uppenbart och får du känslan av att kastas rakt in i händelsernas förlopp, är det fullt förståeligt.

En snabb googling gör det klart för mig att filmen föregås av ett seriealbum i tre kapitel, som – förhoppningsvis - ger den bakgrundshistoria som är nödvändig för att kunna hänga med. Jag är ingen serieläsare, och anser att en film ska kunna stå på egna ben. Så huruvida serietidningen hjälper kan jag inte uttala mig om, men utan något slags facit blir ”Southland Tales” en enda röra, åtminstone om du bara ser filmen en gång.

Och plötsligt verkar den simpla frågan ”Är det här en bra film?” inte lika simpel längre. Med ”Southland Tales” på tal får man bli lite djup och samtidigt fråga sig: ”Vad är en bra film?”. Lyckas den utmana det traditionella filmmediet? Ja, det gör den. Är den tillräckligt skruvad och oförutsägbar för att hålla intresset uppe i 2,5 timme? Japp. Är den samtidigt snygg som fan? Absolut.

Men när ingen av karaktärerna, trots en spännande rollista, känns det minsta intressant och handlingen, om en sådan finns, blir omöjlig att följa är det också svårt för mig att rekommendera ”Southland Tales” till någon överhuvudtaget. Richard Kelly har gjort ett annorlunda stycke film, som också är alldeles för svårtillgängligt för sitt eget bästa.