Samba 2014

Situationen för asylsökande och papperslösa flyktingar känns mer relevant än någonsin. ”Samba” gör ett ädelt försök att skildra den frustrerade kampen och utsattheten. Frågan är om Olivier Nakache och Eric Toledano - regissörerna till den löjligt framgångsrika, visserligen medryckande men lättsamma ”En oväntad vänskap” - är männen som borde utfört jobbet. Det starka budskapet försvinner i stundtals malplacerad humor och romantik.

Filmen utvinner istället sin styrka ur skådespelarna, främst huvudrollsinnehavaren Omar Sy som fick sitt genombrott med just ”En oväntad vänskap”. Här är han mer nedtonad men desto mer trovärdig som titelpersonen, en afrikansk invandrare i Frankrike som efter ett utvisningsbeslut måste gå under jorden och försörja sig på ströjobb. Sy har en fantastisk närvaro och karisma, en blick som nästan skär genom filmskärmen.

Charlotte Gainsbourg, som hans utbrända sambandsman tillika kärleksintresse, är typiskt naturlig och avslappnad. Hon och Sy har en glödande kemi som nästan går att ta på. Problemet är att rollfigurerna är rätt slarvigt skrivna med svårmotiverade egenskaper inslängda, som att den stora och långa Sy har höjdskräck eller att den späda Gainsbourg får vredesutbrott där hon svär mycket.

Filmen överanstränger sig för att vara charmig, det blir några scener för många där vårt romantiska par beter sig som nervösa tonåringar, och den ursprungliga historien slarvas bort bland flirtig humor och mjuk romantik. Möjligen finns ett syfte att berätta om meningen med livet och de känslor som följer men det blir lite för snällt och naivt. Det är aningen svårt att tro på efterlysta, utvisningshotade invandrare som dansar till Bob Marley med tanter från immigrationskontoret.

Trots den överlånga speltiden så blir det dock aldrig tråkigt eller löjligt. Man uppskattar karaktärerna, mycket tack vare väloljat skådespeleri. Tahar Rahim (”En profet”) är bra som brasiliansk livsnjutare även om det är en underligt underutvecklad andraplansroll.

Det puttrar på fint fram till något av en besvikelse till upplösning av typen där allt löser sig lite väl enkelt. Man sätter siktet på feelgood snarare än dramatik och liksom resten av filmen så saknar det den känslomässiga tyngd som temat behöver. Det är synd med det missade tillfället men åtminstone ger den stjärnan Sy utrymme att glänsa.