Predestination 2014

Efter en effektfull, spännande och kryptisk inledning – som för tankarna till Bryan Singers mästerliga ”The Usual Suspects” – får vi möta den enigmatiska karaktär som Ethan Hawke spelar. Hans namn får vi aldrig veta men han jobbar som ”temporal agent”, vilket innebär att han reser i tiden och försöker stoppa brott innan de har hunnit ske. Det är alltså lite ”Minority Report” över det, men taget ytterligare några steg längre. Agenten har lyckats väl med sina föregående uppdrag, men i jakten på den hänsynslösa terroristen ”the fizzle bomber” ställs han inför en prövning utan dess like. Lyckligtvis får han hjälp av en ny rekryt (Sarah Snook), som visar sig ha mer i bagaget än väntat.



Mer än så är onödigt att avslöja, för stora delar av filmens behållning ligger i att själv få vara med och försöka lösa mysteriet i takt med att det fortlöper och eskalerar i komplexitet. Likt andra tidsresefilmer som ”Looper” och ”Primer” gör ”Predestination” att man aktivt försöker knyta ihop de olika tidslinjerna som presenteras. Narrativet är dock så pass smart konstruerat att nya frågetecken kastas in i mixen så fort ens grepp om helheten har blivit stabilare. Som alltid med paradoxalt tidsresande slår logiken och ”vetenskapen” knutar på sig själv och närmar sig flera gånger ren absurditet, men vad gör det när man har det så här trevligt på vägen?



Underhållningsvärdet är nämligen oerhört högt och filmens 97 minuter fullkomligt exploderar förbi. Den första halvan lägger lugnt och försiktigt alla bitar på plats inför den fartfyllda och smått galna andra halvan som njutbart strör ut spännande och mestadels oförutsägbara vändningar. Många komplexa element jongleras samtidigt men bröderna Spierig tappar aldrig taget om berättelsen och håller sig relativt enkla och avskalade. Komplexiteten ligger i själva narrativet, men tonmässigt stannar de på banan hela vägen och svävar aldrig ut för mycket. Varje sekund, bildruta och replik räknas, inget känns överflödigt.




Filmens allra största behållning är skådespelarna, vars trovärdighet och emotionella resonans tar ner den högtflygande storyn på jorden. Sylvassa Ethan Hawke fortsätter att varva indieälsklingar som ”Boyhood” med genrefilmer som den här och det är roligt att se honom dyka upp i så vitt skilda projekt. I ”Predestination” gör han inte direkt sin mest minnesvärda roll, men han lyckas verkligen fånga karaktärens inbjudande mystik, charm och elegans. Allra bäst är dock nykomlingen Sarah Snook, som utan att avslöja för mycket får en riktigt komplicerad roll att jobba med. Hon tacklar utmaningen med bravur och många av berättelsens mer emotionella delar hänger på hennes rakt igenom fantastiska prestation. Noah Taylors korta inhopp som Mr. Robertson – hjärnan bakom uppdragen – är också riktigt lyckat. 

När det gäller förpackningen finns det inte heller något vidare att klaga på. Trots att man kastas mellan åren 1945, 1963, 1975 och 1985 finns det en röd tråd i atmosfären som byggs upp och tidskänslan är helgjuten. Skildringen av själva tidsresandet är ljuvlig i all sin enkelhet och bortsett från de scenerna är filmen nästan helt fri från datorgenererade effekter. Detta gör att den aldrig känns plastig eller visuellt konstruerad, som skyhöga ambitioner i kombination med en förhållandevis låg budget ibland kan leda till. Även den elektroniska, råa och nakna musiken – skapad av Peter Spierig själv – funkar grymt bra.



Sammanfattningsvis är ”Predestination” en stilig, intelligent och oväntat dialogdriven film som trots en lite svagare andra halva når upp till en fyra i betyg. Den överraskar, utmanar och är omöjlig att placera i en enda genre. Det är action, sci-fi, drama och thriller samtidigt, med inbakade suggestiva teman som sträcker sig från ödet och tiden till kön och identitet. Allt som allt blir det stundtals lite väl mycket att hantera på samma gång, men greppet om filmens huvudfråga – som gäckat oss sedan mänsklighetens begynnelse – tappas aldrig; vad kom först, hönan eller ägget?