Potiche - En fransk troféfru 2010
Synopsis
Info
Deneuve stjäl showen
I 1977 års norra Frankrike spenderar Suzanne (Deneuve) dagarna med att jogga, skriva dikter och komma ihåg sin mans piller. Maken, Robert (Fabrice Luchini), är en girig, självcentrerad och dessutom otrogen industripamp med en framgångsrik paraplyfabrik där han utnyttjar personalen som en dag får nog och strejkar.
Robert tas som gisslan under strejken och drabbas av en hjärtinfarkt vilket leder till att Suzanne tillfälligt får ta över ledningen på fabriken. Och som sansad, rättvis och effektiv affärskvinna gör hon succé. Men när Robert kommer tillbaka efter att ha återhämtat sig vill Suzanne stanna kvar vilket river upp en sedan länge pulserande familjekonflikt.
Ozon, som tidigare gjort bl.a. hyllade "Swimming Pool" och "8 kvinnor", har skapat ett fantastiskt igenkänningsbart 1970-tal med imponerande detaljer inom kostym, scenografi och rekvisita. Men framför allt historien med all dess politik och könsroller är både träffsäkert och relevant. Att det stundtals känns smått teatraliskt och nästan farsartat (manuset bygger på en pjäs) går att överse när det levereras i ett sådant läckert paket.
Men showen stjäls inte oväntat av Deneuve, en av sin tids vackraste och mest talangfulla filmstjärnor. Med sin fantastiska utstrålning och graciösa framhållning gör hon Suzannes övergång från reklamfilmsliknande hemmafru till självständig järnlady en njutbar och framför allt underhållande upplevelse. Hon backas upp fint av Gerard Depardieu, som en kommunistisk borgmästare och f.d. älskare till Suzanne. Deras scener tillsammans är rent guld.
Birollsaktörerna är minst lika begåvade och rollfigurerna fint utmejslade. Vi har sonen och dottern med olika livsvärderingar och politiska åsikter, och makens älskarinna och sekreterare (minnesvärda Karin Viard) som från att ha varit Suzannes rival anammar hennes feminism och försöker stå upp för sig själv. Det är intressanta karaktärer och typer, och deras kön och politiska hållningar speglar fint tidsperioden.
Enda klagomålet är kanske en viss simpelhet som undanhåller en tyngre konflikt eller dramatik i filmen. Allt är gjort med en självbelåten lättsamhet och klackspark som kan frustrera filmanalytiker laddade på något tyngre och svartare. Särskilt i finalen låter man saker och ting lösa sig lite väl enkelt. Men är man bara på rätt humör så är denna lilla pärlan väldigt lätt att ta till sitt hjärta.
