No Strings Attached 2011

Emma (Natalie Portman) och Adam (Ashton Kutcher) träffas redan som tonåringar och etablerar redan då att han är en känslig kille och hon helt ointresserad av en relation. De möts slumpvis flera gånger under åren (ja, någon vill "hylla" "När Harry mötte Sally"...) innan de till slut hamnar i säng efter att Adam ringt runt till kvinnliga bekanta på fyllan efter beskedet att hans pappa dejtar hans ex. Emma är noga med att påpeka att hon inte vill ha ett förhållande men föreslår att de ska träffas enbart för sex - bli KK helt enkelt. Men Adam, inte vassaste kniven i lådan, ska förstås envisas med att uppvakta Emma romantiskt tills känslor är sårade, hjärtan brustna och ett snyftigt klimax väntar.

Portman har efter debuten som barnskådis i "Leon" lyckats växa och utveckla sig själv till en mogen, karismatisk skådespelerska och filmstjärna med huvudet på skaft. Däremot har kanske inte rollvalen alltid varit de mest klockrena och i motsats till Oscarsnominerade "Black Swan" är det här en riktigt ljummen, lättglömd parantes.

Vi ska tydligen helt glömma "500 Days of Summer" som kom häromåret. Den byggde på ungefär samma upplägg: att män minsann också kan vara romantiska medan kvinnor (minsann) kan ha behov av att simpelt, romansbefriat sexliv. Det är (enligt i alla fall svenska mått) ganska larvigt och gammeldags men i indiefilmen med Joseph Gordon-Levitt och Zooey Deschanel fanns charm, intelligens och ett hyfsat originellt slut. "No Strings Attached" är som hundratals liknande romcoms - och inte ens med en kul, fräsch twist vilken den själv verkar ha fått för sig. "Love and Other Drugs" sniffade på samma tema och snart kommer "Friends with Benefits" (som ironiskt nog var denna films originaltitel). En ganska omotiverad trend om KKs har smugit sig fram.

Stjärnduon är kanske inte det mest klockrena huvudrollsvalet. Portman strålar som vanligt men är malplacerad i sammanhanget och det är nästan genant att se en sådan fullfjädrad skådespelerska ta sig an ett sådant fantasilöst manus. Kutcher, som gjort sig bekväm i romcom-träsket (och med att spela samma endimensionella karaktär), funkar bättre i den här sortens småkorkade film (och bättre än i fjolårets urusla "Killers") men är fortfarande inte karismatisk nog att bära en hel film på sina axlar, hur mycket han än visar upp sina magrutor.

Som vanligt i den här typen av film så är det birollsaktörerna som stjäl showen. Greta Gerwig ("Greenberg") är klockren som Portmans bästis och Kevin Kline gör vad han kan med en slarvigt skriven roll som Kutchers självgoda pappa. Bäst är dock Lake Bell som visar en fantastisk komisk tajming med sin ganska otacksamma roll som kärlekstörstande TV-producent. Tyvärr slarvas flera duktiga skådespelare bort, främst Olivia Thirlby, minnesvärd som bästa kompisen i "Juno" men har här knappt fått en handfull repliker. Dessutom är samtliga rollfigurer tama stereotyper.

Både Kutcher och Portman har självfallet varsin svart kompis som fått de "roligaste" replikerna. Och Portmans tjejgäng hänger såklart med en överviktig gaykille som fullkomligt spyr ut sarkasmer i stil med en amerikansk talkshow. Och trots en självbelåten skruv på könsrollerna så handlar det ändå till slut om att Kutchers killkompisar tycker att det är hur tufft som helst att han dejtar en tjej som vill inte binda sig medan Portmans tjejgäng tycker att det kanske är dags att hon stadgar sig trots allt. "You love him, don't you...?" Ni vet hur det slutar. Trovärdighetsnivån är på noll och det är så sliskigt amerikanskt det kan bli.

Att Ivan Reitman regisserat det här spektaklet är tyvärr mer tragiskt än otroligt. Mannen har inte gjort något sevärt sedan början på 90-talet och förväntningarna på "Ghostbusters 3" är kanske inte skyhöga. Kanske om han gjort den här med Bill Murray och Sigourney Weaver hade det kunnat bli lite mer intressant.

Filmen har däremot en stark målgrupp och lär gå hem hos alla som gillar genren. Usel är den inte och den är liksom en hamburgare ganska lättsmält och behaglig. Men tittar man på ingredienserna så är det mest socker... Inte den värsta av sin sort men hos inblandade talanger finns mycket mer att hämta. Och nästa gång: kan vi föreslå ett par som inte är vita, unga OCH ser ut som underklädesmodeller.